Och nu en glad nyhet till tjej-gänget hemma i Karlstad...

Gissa vilka sweet hearts som hittat varandra på Fejan?
Bibione '97 kommer svischande tillbaka efter att ha legat i koma i tolv år...

(Tyvärr är han inte så het längre, men what the fuck!)

Champions League + 1

Den här killen var glad. Han och hans kompisar underhöll oss en bra stund i går, från Terminis skitiga plattform till Mazzini-korset. Det var den vanliga pubertala nivån på det, fotbollsfans är inte vidare komplicerade varelser egentligen. Och melodierna till gay-pikarna och loser-pikarna var de samma som jag hörde genom mitt fönster när jag bodde granne med Råsunda. Och medan italienarna suckade skrattade jag. Jag gillar det, just för att det är en okomplicerad glädje. Vi tvingades dock säga hej då till Barca-gänget och tog oss till Circolos gård istället för storbildsskärm och öl i plastglas. Där gällde inte alkoholförbudet som låg över resten av stans centrala delar. Eller så struntade man i det. Segeryran fortsatte sedan på 105:an och Campos bakgator.

2 x parasiter

Den här stan svämmar över av två saker nu: kackerlackor och fotbollsfans. Särskilt bleka engelska varianten av det sistnämnda, de tar upp plats precis överallt. Och knäna på romarna skakar en smula, eftersom mellan 5-10 000 av dem inte ens har biljett till matchen i morgon. Mamma mia! Jag planerar att placera mig långt bort från mitt fina Prati (som ligger granne med Stadio Olimpico) för att skapa en säkerhetsbuffert från huliganer och knivslagsmål.

Det förstnämnda är svårare att skydda sig mot. K och jag studsade hela vägen hem i går från det obligatoriska måndagsvinet, för att försöka undvika att sätta foten på de äckliga krypen som tagit över gatorna om natten. Uppenbarligen är det för varmt även för dem, till vår stora sorg. Vi upptäckte ett helt gäng som hade konferens på gatan i San Lorenzo och mitt tjut höll på att ge K en mindre stroke. Via Angelico var fläckvis svart av krypen och jag bävar nu lite för att ta den vägen hem i natt igen, efter att jag vinkat av K och A som flyger hem till Stockholm i morgon.

Annars är allt bra här. Väldigt bra, med snudd på ypperligt. Förutom att jag vid exakt denna tid om tre veckor ramlar av planet på Arlanda, vill säga. Jag prickar av en mental lista i huvudet på saker jag vill göra, badar, får komplimanger för min italienska, dricker vin, handlar världens bästa grönsaker och frukt, upptäcker nya gator och promenader. Åker tåg, går på fotboll och Giro d'Italia, skrattar mycket, flirtar, går tillbaka till favoritrestauranger, blir kompis med tidningshandlaren och busschaffisen och får fina sms. Varför klaga?

Jag vill inte ens gissa vad den tredje i produktserien heter

Yes it's real. Apotek i Trastevere. Fantastiskt!

Grattis Morran!

Nu ska jag gå och titta på utdöda människosläkten! Med Morrissey i öronen hela dagen och hopp om att jag springer på honom i natt. Men jag tvivlar på att han firar 50-årsdagen på Gildas...

Skolk

Jag, stranden, några tappra italienare med för mycket fritid och en massa dokumentärer i poden. Med tanke på att jag dessutom tagit igen ganska mycket av den sömnskuld jag dragit på mig senaste veckorna är jag nu så avslappnad att jag nästan blir lelös.

Jag slängde ned handduk och vatten och satte mig på tåget mot Napoli i morse. Lagom mycket folk, öppna fönster i hela kupén och vallmo, olivlunder och citronodlingar som svischade förbi utanför. Lyssnade på Juvelen och Kraftwerk hela vägen ned, snurrar numera in mer och mer på electro och sånt (och Das Model kändes extra träffande eftersom jag ser ut som jag siktar på att tävla i Miss Hawaiian Tropic). Köpte bananer, yoghurt och cashew på mataffären i Sperlonga och dunsade ned på handduken. Halvtimmesvändningar, vattenpauser, badpauser och kaffepauser senare tog jag bussen tillbaka till Fondi och tåget hem till Roma. Japp, jag kan dricka kaffe igen. K & J fick bevittna det historiska ögonblicket då jag testade första hutten på fem år. Och jag kände inget av allergin! Så nu unnar jag mig nån kopp per vecka, men inga espresso. Jag vill inte OD:a.

Nu sitter jag med en sallad och uppenbart annan färg på kroppen i köket och pratar med min italienska rumskompis. Ska försöka hitta nåt plagg som inte accentuerar min nysolade färg alltför mycket och bege mig till Campo för vin och hejdå-häng med hela fina gänget. Samma strand som tidigare, nu ur en annan vinkel.

Karlstad is everywhere I go

Italienarna älskar Ikea. Men jag skulle vilja höra dem uttala soffan Karlstads namn, det finns rätt mycket i sortimentet som är omöjligt för dem att säga. Och de i tunnelbanan som såg mig plåta reklamskylten tyckte säkert för övrigt att jag var helt från vettet...

I morgon ska jag skippa skolan och åka till stranden. Själv. Och jag ser fram emot det som fan. Både skolkandet och ensamåkandet. När det är 33 grader ute har man inte tid att ha duktiga flickan-komplex.

Strandorgier

Det är varmt i Rom. Väldigt varmt, veckoprognosen ligger mellan 29-33 grader. Och varmt Rom betyder svettiga, klibbiga och fuktiga gator/bussar/tunnelbanevagnar. Och då lämnar man stan.

Fina J har kommit ned från Stockholm för att hälsa på och jag & K tog med honom på tåget mot Sperlonga i går. En och en halv timme med tåg och sedan rakt ned på underbar strand med fin sand, knappt en kotte förutom oss och varmt vatten. Och rent - en av de renaste i hela Italien. Jag och K var strategiska och stod i vattenbrynet efter att vi badat och solade oss så. All round och lagom är nyckelorden, inga brännskador hittills... Få se om det kanske inte blir lite mer strand i helgen, eller åtminstone mer sol. Självklart i tvåtimmars-etapper! Så klämmer vi också in middag på Angelinas, drinkar på taket, klubb på L'Alibi, söndagsmiddag i Frascati och mer vinhäng.

Svårt att inte älska helg!

Fel målgrupp

Hur man genom annonser lurar ut att en blogg man läser vänder sig till människor med helt andra intressen än en själv:

U-land

Ända sedan jag bytt rum här i lägenheten har min kontakt med omvärlden avstannat lite. Med andra ord: rummet är helt utan uppkoppling. Okej, den har varit knackig hela tiden innan också eftersom jag snor från någon granne nån trappa upp. Men nu: nada, zip, niente. I köket finns det dock, så nu sitter jag här. Med armarna så långt utsträckta framför mig för att få mottagning nog att surfa så jag får kramp efter nån minut. Det här landet är verkligen ett u-land ibland...

Därför blir bloggandet numera därefter, sporadiskt. Senaste veckan: Campo, omvärdering av klubben La Maison, havsutflykt med bikiniränder, underbar bläckfisk och dito musslor, Villa Borghese och så fantastiska spelningen med Glasvegas på Circolo igår. Lätt en av de bästa spelningarna jag sett. Nu ska jag lägga mig och drömma om James Allen. Och här ett litet treat för er:
Ponte Umberto I - bättre än vilket jävla vykort som helst.

Jag brukar ju inte göra sånt här, men...

DAGENS VILL HA: en sommarnattskyss.
DAGENS KLÄDSEL: Svart kjol, rosa topp, svart linne, klackar.
DAGENS SMINK: Svart mascara, lite bronzepuder och Clinique-glanset.
DAGENS FRISYR: Stram hästsvans, enbart på grund av tidsbrist.
DAGENS HÄNDELSE: 27 grader och molnfri himmel.
DAGENS LÅT: De mördades fria republik - Dan Berglund
DAGENS PLANER: lång promenad längs med floden (check), hålla sig vaken i skolan (check), äta middag hos E & G, möta vänner på Campo och dela en flaska eller två.
DAGENS SAKNAD: bra italiensk shopping för billiga penningar. Non c'e!
DAGENS DUMMASTE: För lite sömn. Men av bra anledningar.
DAGENS SJUKA: Insikten att jag måste åka hem om en månad.
DAGENS DROG: Jordgubbar.
DAGENS KRAM: Jajamensan.
DAGENS PUSS: Bara kindpussar. Än så länge...
DAGENS KÖP: Lunch, vin.
DAGENS GODIS: Rostad majs.
DAGENS HUMÖR: På väg uppåt efter en eftermiddags-svacka.
DAGENS ORD: Casino.

Bye bye, baby

Jag tror min inställning till familjelivet går att enkom skylla på alla hemska mammabloggar som finns att trilla in på utan minsta förvarning. Och en hel del på en gammal klasskompis jag inte pratat med sedan studenten, vars facebook-status numera består av hennes lycka över att bebben tar bröstet, bajsar, jollrar eller något annat mysigt. Det får mig att rysa inifrån och ut. Herregud, om mammarollen gör att man lobotomeras och stoppar undan sin egen personlighet i ett hemligt fack och kastar bort nyckeln så är jag gärna utan. Faktiskt.

Länge tänkte jag att "det där kommer ju ändra sig" och "vänta bara tills jag blir lite äldre". Nu är jag 26 och känner exakt likadant som jag gjorde när jag var 19. Jag börjar tro att jag inte kommer skaffa några barn. Och jag är helt okej med det.Min soul searching här nere i Rom börjar äntligen ta lite form, tror jag. Synd att just detta ska vara det mest provocerande sedan egenvald nykterhet...

(Apropå ingenting, kan det verka, men skaffa barn-debatten är stor här nere just nu)

Med havsluft i lungorna

Jag gick inte under någon fana i fredags, men i mitt inre demonstrerade jag mot avgaser och buller genom att lägga mig i en park. Vi köpte picknick och kastade oss på gräset i Villa Ada. Fotbollar och volleybollar haglade tätt hela eftermiddagen. Det är nåt särskilt med lediga italienare och bollkickeri. Vi låg på våra filtar och pratade om svensk nutidshistoria - mitt favoritämne. Sen jag gick jag en lång omväg hem i solen och lyssnade på radiodokumentärer.


Jag lurade med mig S och A på en skumpig busstur till havet. Det var underbart. Sand mellan tårna, kallt saltvatten och oändlig utsikt. Vi åt skaldjursrisotto och drack öl. Låg bredvid en gammal träbåt och pratade om hur killar och tjejer kanske inte kan vara bara vänner, vad vi ville heta när vi var små och annat världsligt. Sen plankade vi på bussen hem igen och planerade redan då nästa tur till fina Fregene.


O tackade för sig och åkte tillbaka hem till Sverige. Mycket sorgligt. Vi sa hej då till honom på hans balkong. Det bjöds på egengjord aperitivo och bubbel. O plockade fram gitarren och vi sjöng progg till hans grannar demonstrativt fällde ned jalusierna. Jag var varm av sol hela kvällen och gick hem i bara linne sent på natten. Och fick flera komplimanger för brännan.

Det går inget vidare för Roma just nu. Blev ännu tydligare för mig när vi såg dem göra bort sig mot bonka-laget Chievo i dag. Klacken skanderade att tränaren borde skaffa sig ett jobb och att spelarna borde gå och duscha. Mållöst och lite glest i bänkraderna, men jag var glad. Fotboll är alltid fotboll.