Dörren går till fredag

I dag var jag och klippte mig. Jag bytte därmed frisör för femte gången på tre år. Den här gången gick jag till frisören K, som jag för lite mer än en vecka sen satt tillsammans med under Coca-Cola-skylten och drack vin ur kaffemugg. Och var stockholmsromantiska och såg Slussen vakna till liv och skrattade åt att det var absurt tidigt. Eller sent, if you so will.

Nu: Götgatan, stajlad salong och after houres-klippning - uppenbart till kompispris. Frisören K deklarerade att jag minsann hade benan åt fel håll och att den gamla uppklippningen gjorde precis motsatt av vad den skulle. Han visste! Precis som frisören innan visste om uppklippningen innan det och frisören innan det och så vidare. Varje gång jag sätter mig i en frisörstol säger de så. Är inte då kontentan att smaken är som baken. Alternativt: inget vet vad fanken de håller på med?

På vägen hem stod det en dörr parkerad på perrongen två hållplatser innan mig. Den bara stod där. Ingen verkade kännas vid den. Jag kunde inte låta bli att tänka Narnia. Eller nåt annat fantasiland. Det känns som en ensam dörr mitt i ingenstans inte kan göra något annat än trigga fantasin: någonstans måste den ju gå. Jag hoppas den går till helgen, för då kliver jag av där i morgon och kliver rakt ut i fredagskänsla och sovmorgon och rosénätter. Det skulle vara fint.