Jag hejar alltid på Raul Olle

Det är en fin morgon i Bromma. Av många olika anledningar. Sent i natt loggade jag för sista gången ut från min susande dator på tidningen. Tjejen som aldrig kunnat ta ett enda avsked i sitt liv utan att få tårar i ögonen, hade för en gångs skull inga problem med att säga so long till Mäster Samuelsgatan. Inte ett stygn sorgsenhet i kroppen på väg ut genom spärrarna, ingen nostalgikänsla i hissen ned till gatuplan och snudd på hjulande ut genom porten och in i taxin.

I dag vaknar jag med helikopterbrus och Jacob Hård. Som varje år sedan jag vet inte hur länge. Jag och Jacob trivs väldigt bra ihop. Han pratar och jag myser under täcket i soffan medan galningar med lagg under fötterna kör nio mil i snålblåst. Mycket traditionsenligt och barndoms-sportlovskänsla. Fattas bara att jag och bror ger oss ut i mormor & morfars trädgård och leker Vasalopp direkt efter. Han var Gunde, jag var Mogren - det säger ju sig själv.

Dagar kvar till Rom: 4