Pausfågeln

Nej ni. Shit pommes vad jag inte orkar blogga nu. Och jag har inget vettigt att skriva. Jag är så jävla mycket i limbo, mentalt någonstans mellan Stockholm och Rom.
Jag pausar.

Och en till:

Fåttnåtinåt

Jag gillar inte fåttnåtinåt-artiklar. De gör mig eventuellt något mer paranoid än jag redan är. Sånt här och framför allt sånt här kan det inte finnas en olobotomerad människa i världen som går runt och hoppas på att få lyckan att läsa.

Dagen har gått långsamt på jobbet, allt kretsar kring en viss konstskola och ett visst gäng pirater. Mina tankar kretsar runt en viss sydeuropeisk huvudstad. För er som är trött på mitt tjat rekommenderar jag att sluta gå in på denna blogg, det lär knappast bli mindre av den varan. K har fått fast mark under fötterna, i form av italiensk kullersten och gräs som inte ruttnar under isblock.

Mamma säger att jag borde akta mig för att åka vespa i Rom. Jag säger att om jag lovar det kommer jag nog inte kunna hålla det. Kanske inte KÖRA vespa, men gärna åka. Äldre än så är nämligen inte jag än att jag tycker det är roligt. Och lite trotsigt. Kanske kommer verkligheten och knackar mig på axeln när jag inser att alla som flyttar till Rom för att plugga knappt får handla på Bolaget i Sverige. Eller knappt hunnit fira att de är byxmyndiga. Känner jag mitt italienska själv är jag rätt säker på att jag både lär åka vespa och kära ner mig i en högst olämplig fullblods-italienare. Och i vyer som dessa:

Hur man får kidsen att använda kondom

Är bröderna Olsson verkligen bröder?

På väg till Garlic & Shots tänkte jag på hur skönt det känns att sitta på t-banan och titta på utarbetade människor på väg hem från jobbet medan man själv har varit ledig hela dagen. Sen poängterade Cc att deras vecka var slut i dag - då min börjar. Med ens var jag nere på jorden igen.
Vi hade den roligaste kvällen på länge, drack billig öl och diskuterade bilden på Bröderna Olsson i flera timmar. I morse hade jag ont i halsen av allt skratt, sånt gör själen glad.

Just nu gör helgpass mig inte så mycket dock. Det enda jag lever på är Rom. 60 lock är på väg in från finfina csn och i dag har jag suttit och kollat på bilder på mitt nya kvarter: Prati. Tre helgnätter på redaktionen känns som en klackspark när jag tänker på dagliga promenader genom Vatikanen, trenchcoat i mars, plugga på gräsmattan i Villa Borghese, påskresan till havet och weekendtripper till K:s hus i norra Lazio.

Ragazza marinara

I morse låg det en bit choklad i min dusch. Jag kan inte komma ihåg när jag åt choklad senast. Särskilt inte i duschen, det borde vara ett säkert tecken på att man har allvarliga problem.

Har spenderat två dagar med att anti rödvinsmarinera mig själv. Något annat tillstånd efter den här helgen är svårt att vara i. Skulle någon snitta min handled nu skulle det bara rinna ut chianti och tjära. Försöker också komma över att jag i lördags natt somnade mitt under ett telefonsamtal. Mitt i. Jag pratade med en söt kille. Han tänkte just fråga om jag ville ha sällskap. Behöver jag förtydliga att det inte blev nåt..?

Vänskap kan vara förvirrande

G: De är kompisar.
K: Vadå, ligger de med varann?

Snyltgäst-fredag

J har oturen att vara den i Segertåget som bor mest centralt. Därför hamnar vi alltid hemma hos honom, oftast på nätterna. Så också i går. Som betalning på vårt eviga snyltgästande gav jag honom en Limoncello. Han såg lite gladare ut. K är hemma från Rom som hastigast och vi tog sällskap dit. Sen pratade vi om Italien, Vietnam och våra Days of our lives-liv. Oj, så sent det blev. Till slut var det bara jag och J kvar. Vi började prata om vargar (?), gick över till hundar och slutade med att slå fast att det är något väldigt sorgligt över singeltjejer med katt.

I dag ligger jag under täcket is offan. Spotifyar. Dricker grapejuice. Fån-gråter en skvätt åt folk som får varandra på tv. Ska strax hoppa in i duschen och svida om för middag på La Cucaracha i kväll. Ingen melodifestival här, inte.

It's official

Jag upptäckte precis att jag det senaste halvåret trott mig ha ett postnummer som inte finns. Finns inte! Vet inte var jag fått mina siffror ifrån, jag måste hittat på dme själv. Jag är officiellt efterbliven!

Pappahäng

Äntligen en bra intervju. På en bra arbetsplats. Får jag det inte vet jag i alla fall att det inte var för att jag gjorde dåligt ifrån mig. Och det tajmar superbra med hemkomsten från Italien dessutom.

Nu förbereder jag det pappahäng som stundar. Ska möta inne i stan halv åtta, sen hem hit för laxmiddag, vin och en massa mysigt prat i soffan. Älskar att mina föräldrar kommer hit och hälsar på och bor hos mig. Av någon bisarr anledning får det mig att känna mig vuxen och liten på samma gång.

Mannen som stekte två babys

Okej, inte PK ämne att göra detta på kanske. Men när kollegan körde en belgisk artikel genom Google Translator i går grät jag av skratt. Och måste så klart dela med mig lite:

I Saint-Gilles i Dendermonde, tre döda i en korsning part i ett daghem. Första varningen om ett antal slaktoffer. Tidigare fanns det fem offer (tre barn och två bussar).
Nu har man stekt två babys. Enligt vittnen, fullständig kaos och ambulanser och orsak. Många barn är fortfarande i fara. De har en stor röra av fästingar och deras skador är mycket allvarliga. Polisen slet enormt och förvandlades till en polishelikopter. De sjukhus var alla offer för digitala foton.

Mannen skulle vara mycket liten och har rött hår. Enligt ett ögonvittne, mannen anmärkningsvärt tyst. I ansiktet han var svart och vit. Han började där i det vilda steka med en mes.
Den panik bland barnen var stor, alla som kunde gå, försökte fly undan. Efter hans mord drabbade mannen med cykeln på flyget. Han skulle komma från Grembergens verkligen psykiatriska klinik. Föräldrar till barn i bosättning har fångats.

Hur störande var han?
Det är ännu inte klart hur en sådan man i en träff i barndomen. Det finns ett behov av att diskutera framsteg med den flamländska ministern för socialpartiet. Även Barn-och familjefrågor, som kontrollerar många plantskolor, anser att det bör vara klart hur man har trängt in i förskolan.

... and the home of the brave

Varför får jag alltid dille på nationalsånger? I två års tid nynnade jag nästan dagligen på den ryska och höll på att få mina kollegor på radion suicidala. Sedan var jag inne på den franska ett tag och sedan Super bowl i söndags får jag inte Jennifer Hudsons galet bra version av Star spangled banner ur huvudet. Bonkers!

Halvvägs

Tack Gud, jag är skyldig dig en bordsbön och minst två kyrkobesök. Mitt källarförråd är tvärfullt, uppskattningsvis har jag en halv miljard grejer där nere i en miljon olika lådor. Ändå hittade jag allt jag letade efter i de översta två: Rocky-album, reservlampan och alla grammatikhäften från gymnasiet.

Jag fick brev från min skola i dag med ett välkommet antagningsbesked i. Bokade biljetten ned direkt, nu är det ju liksom klart. Noterade att det fanns ett nytt alternativ att välja till på bokningssidan: konkursskydd. Snacka om tecken på en deppig tid. Tjejerna har redan börjat kola på datum att komma och hälsa på. "Ge igen för gammal ost", sa A och syftade på när jag och Josse åkte till dem i Barca. Vi sa bara att vi skulle komma och hälsa på, inte hur länge och så stannade vi typ 15 dagar. Så hon har all rätt att våldgästa i veckor...

Nu, måndagsrutin (måndag för mig i alla fall):
* badkar
* hårinpackning
* söndagsbilagor
* ansiktmask

Ready to rumble

Nu gör jag det som alla mina tjejkompisar tycker är helt bonkers: jag har Super bowl Sunday här hemma. Tidig frukost med mozzarellamacka, te och fruktsallad. Och så världens skönaste sport på tv - jag älskar min tradition.

Och när jag blir stor ska jag gifta mig med en quarter back!