Spritfest

Enda jobbiga momentet med att åka till jobbet vid elva en lördag: alla par på t-banan som ska lördagsflanera, gå på Moderna eller nåt annat mysigt. Jag stressvaknade, bytte Springsteen mot 850 pix på B-plan, kokade gröt och parerade i flygande fart fredagsfyllor på asfalten på väg till tåget. För första gången har jag höga klackar på jobbet. Checkar ut tidigt i kväll för fest med hemkomna (och snart Italienboende) K och resterande Segertåget. Men det känns ändå inte riktigt som lördag. Jag tar min lördag på tisdag. Då ska jag önska sol och sedan promenera bort till Åkeshovs slott och gå på tulpanutställningen där. Jisses, hur gammal är jag egentligen..?

Här är dagens bonkersnyhet (ja, det är klart att den är sorglig också). Definitionen av en spritfest: mycket sprit, lite fest. Ibland också lite klottersaneringsmedel.

Suicidal-fredag

Fredagkväll på jobbet. Taskiga kollegan gör sin sista helg och propsar på att vi ska ha på Let's dance medan vi jobbar. Jag hatar Let's dance, förmodligen på grund av titeln "Let's dance-reporter" som jag tidigare innehaft. Dessutom är jag hemskt trött, nästan så trött att man borde börja bli misstänksam och googla symtom. Just nu googlar jag för att ta reda på hur man kan ha lågt blodsocker fast man är mätt.

Taskiga kollegan, Let's dance, trötthet, lågt blodsocker, hela jobbhelgen framför mig... Hade det inte varit för mina klarröda naglar hade jag hängt mig i förlängningssladden! Häpp!

Kontaktannonsen

Italienare är roliga. Just nu undrar jag om det är lägenhetsannonser eller kontaktannonser jag svarar på. Precis som K får jag förfrågningar om bilder och facebook.
Just nu har jag dock två på gång som jag verkligen gillar. Båda en kvarts promenad från skolan, som ligger nära centralstationen: en brittisk flygvärdinna och en 29-årig publicist.

I kväll ska jag ta mig i kragen (förkylningen ska botas med ett långt bad) och hälsa K välkommen hem. Hon lär vara oförskämt brun och oförskämt full av spännande historier om sitt galna liv på surfingcentret i Vietnam. Först: promenad, hämta ut paket och budgetfylla kylskåpet.

Bara vanlig onsdag

Som planerat ligger jag under ett fluffigt täcke i soffan i dag. Ungefär lika fluffigt som det som vadderat hela mitt huvud. Jag vet inte om det är feber eller vad, men jag planerar att ligga kvar här ett tag till. Te, macka och en fruktsallad från Sleven. Mellan tuggorna mejlar jag om några rum i Rom. Jag hade glömt hur taskig italienarnas engelska verkligen är. De fattar oftast vad man själv skriver, men svarar sedan i en meningsbyggnad som är helt bananas. Jag kör texterna genom Google Translate, tillbaka till italienska och fattar lite mer.

Ute smälter himmel och mark ihop till en grå massa. Lätt då att man dagdrömmer lite. När jag landar på Fiumicino om en månad kommer det vara 15 grader ute. Och gärna sol också. Och mitt rum har balkong och ligger bara ett kvarter från K:s rum. Skönt att önska lite.

Hemlängt

Jag är sjuk och på jobbet ändå. Ska inte behöva vara så egentligen, men jag har faktiskt inte råd att vara hemma nu när tusenlapparna flyger iväg till Italien här. Dessutom känns det hemskt onödigt när jag ändå är ledig onsdag och torsdag.

Just nu tror jag att Linda Rosing får klara sig utan mig på sin födelsedagsfest (hur det nu ska gå). Istället känner jag att duntäcke i soffan och massor av te lockar mer. ”Milk”, ”The visitor” och ”Slumdog Millionaire” står på kö där hemma.

Nattens roligaste mejl

Från Värmland till Rom på tio timmar

Det är konstigt när man springer på folk från sitt förflutna. Särskilt som det är folk man knappt tänkt på under flera år och som man plötsligt märker att man har inte avslutat det man började med. Saker sades och saker gjordes. Mycket underligt.
Annars var Karlstad lika fint som alltid. Pappa, vinmys, nya Femtonhuset, Kori, hockey, stadsbuss, Norrstrand, förfest, bubbel, grogg, spelning, Nöjes, efterfest, bakispizza och vips satt man på tåget hem igen. Jag sov två timmar med Dido i öronen och vaknade upp lagom till Gnesta. Fick lite Stockholmsågren, vilket jag aldrig får annars, men hann knappt fundera på det innan jag stod på Ica Aban och betalade mjölk, avocado och broccoli. Allt som vanligt igen, liksom.

I dag har jag betalat min skola i Rom, ringt CSN och fyllt i ytterligare ett papper om studielån. Kollat lite väderprognoser och funderat över vad man packar för tre månader och vad man packar detta i. Har också kollat flygbiljetter, men vill ändå vänta tills antagningsbeskedet kommer. Först då kanske det känns definitivt. Nu ska jag smygtitta på svt:s nya "Öga mot öga" medan jag äter fruktsallad här på jobbet.

Typ hemma. Eller nåt.

Karlstad. Så likt och olika sig på samma gång.Jag blir alltid lite varm i kroppen när tåget glider in längs Kroppkärrssjön. Förbi bortre delen av Norrstrand och vidare längs älven och barndomshemmet på Hagaborg. Det känns hemma och oerhört långt bort på samma gång. Bekant och främmande.

Klev av tåget efter tre timmar småsömnig resa bredvid en kille som övade trumrytmer hela vägen. J mötte mig innan sin klipptid och följde med hem till A. Nu är A på teatern för föreställning. Jag sitter här nyduschad med ett glas vin och en take out-pasta i knät. A frågade mig om jag kände nån i den här stan längre. Jag vet inte om jag gör det (förutom världens finaste vänner och världens finaste far, så klart). Jag ser knappt någon jag känner igen och tror inte att någon jag mött känt igen mig. Den första jag såg när jag klev av var min gamla samhällskunskapslärare från Tingvalla. Säger väl allt om mitt kontaktnät här numera.

ROMA

Här står jag om lite mer än en månad. I skinnjacka. Och solglasögon. Och bor där.

The sign

Tror vi på tecken? I dag gör vi det.
Medan jag sitter och grubblar över flytta eller icke flytta så loggar min italienske hunkflirt in sig på msn. För första gången på sex månader. Nu sa jag att jag är på väg och han ramlade av stolen. Bokstavligt talat!

Game on!

Överkvalificerad

Jag tyckte det var alldeles nyss som jag hankade mig fram på ett halvtaskigt CV med arbetsprover från en lokalblaska. Hux flux har man hunnit bli något så banalt som "överkvalificerad" utan att fatta hur det gick till. Hur man nu kan vara överkvalificerad vid 25.

Med andra ord är Italien-planen on igen. Och sjukt försenad. Jag fick migrän när jag började fundera över hur jag ska hinna med allt innan det är dags att dra. Detta inkluderar hinna spara ihop till ytterligare två månadshyror. Men ändå: I T A L I E N! Återstår bara magontet att i morgon bestämma mig när jag tackar nej till fortsättningen jag blivit erbjuden här.

A & A var så hjärtans söta i dag och frågade om tjänsten och om jag hört något och "du kommer säkert få den". A gör sina examinationer på makeup-skolan och jag var catwalk-glam och 40-talsbrutta på ett av proven i dag. Det blev dock uppenbart att jag inte ska jobba framför kameran. Bortskrubbandet av sminkkakorna gav mig rödrosig och lite ömmande hy - inte bra för mina stackars vinterkinder. Sen gick vi längre ned på Drottninggatan och tog en pasta till lunch och vidare till Vetekatten för fika och snicksnack. Härligt – trots att kroppen gick i strejk av att gå upp kvart i sju på morgonen.

Köttfärssås, rödtjut & Obama

I kväll tackade jag nej till middag med Andy och stannade hemma istället. Gjorde köttfärssås med massa vitlök, drack rödvin och dansade till 90-talshits medan jag vek morgonens tvätt. Kollade också på hela Obamas installation på CNN och grät av tradition en liten skvätt. Den snubben måste ha tidernas bäste talskrivare.

Nu tror jag rödvinet gjort susen på sömnigheten. Eller om det var Vickan Silvstedts superflamsiga tramsprogram (kommer säkert att rejta superbra, men hallå?). Hur som helst, tidigt i säng och upp tidigt för att sitta sminkmodell hos AK i ottan.

Slippery slipp

Inför min karriärs kanske viktigaste möte, vad gör jag? Slår mig fullständigt sönder och samman. På väg till galan i går föll jag handlöst på Götgatan och skrapade upp knät så där som man gjorde när man var liten. Blåmärken överallt!

I dag blev det snäppet värre. Glömde byta stora raggsockarna mot några mindre halkiga på väg ned i tvättstugan och halkade i trappan. Ni vet hur man ser att folk halkar i tecknad film: flyger en meter upp och landar rakt på ryggen. I en trappa! Jag har ont precis överallt. Länge trodde jag att axeln gick ur led, men nu kan jag röra den igen. Jag är en fucking mess. Så det får bli stövlar på mötet istället för klackar. Annars vaknar jag väl upp ur koma om två år.

Tre saker den här kärringen förmodligen behöver:
* Halkskydd i duschen
* Broddar
* En ledsagare att hålla i. Alternativt rullator.

Skynda skynda

Oj, promenaden blev visst längre än jag trodde. Nu är det stress stress för att hinna med allt. Snabbdusch, smink och gröt innan jag sticker iväg för att fika och catcha upp med kollega M. Vi har inte setts sedan jag slutade på tidningen. Sen träffa de enda snälla tjejerna på nuvarande jobbet (reportrar slår redaktörer, obviously) för vin och heta idrottsmän i kostym på Idrottsgalan. Två bra saker under samma tak, liksom!

Skäms version 2.0

Jag kan inget annat än skämmas över att jag någonstans blir lite nöjd över att konkurrenttjejen inte fick tjänsten som det i praktiken var klart att hon skulle få. Hon och inte jag. Istället drog de in den och ingen fick den.
I mitt innersta helvete gläder det mig lite. Skämmes!

Skäms

Mitt liv kunde inte vara tråkigare när jag jobbar helg. Det är som att lägga karbonpapper över varje dag. Vakna, en timme powerwalk, duscha, slötitta på kass tv, äta grötlunch (?) och sedan hoppa på t-banan. Sedan elva timmar tråk, in i taxin, tvätta av sminket, kolla inspelad skäms-tv och sedan läsa två sidor helgbilaga innan jag slocknar. Uppfriskande va? Tyvärr överdriver jag inte nu, det här är VARJE dag. Nästan med sekundpassning.

Skäms-tv:n är väl det enda som ändras. Att försöka varva ned framför tv:n klockan halv två på natten är inte det enklaste, det är då det är "Ibiza ocencurerat" som regerar. Och jag vill inte se brittiska tonårsslynor spy i kors. Därför skummar jag alltid tv-tablån innan. Någon sitcom, tv-serie eller film jag sett? Japp, då programmerar jag boxen. I dag spelar den in Amazing Race och Miami Ink. Det var det bästa jag kunde hitta. Helgen vecka tre går till historien som en (ganska) stor besvikelse.

Elle-galan i bilder

Alternativa priser delades ut till Andreas Carlsson (årets gips-leende) och Jonas Åkerlund (årets "hej kom och hjälp mig").

Lite opassande

I dag känns det som vår. Så klart bara hittepå, men vi kan väl låtsas. Strövade runt i Sumpan på förmiddagen, i oknäppt skinnjacka och solglasögon. Solglasögon får man inte ha på vintern i Sverige, men det har jag alltid struntat i. Det är ju då man behöver dem mest.

Jag vaknade i dag och hade ont på ett ställe som jag aldrig har haft ont på: den delen av rumpan man sitter på. Typ på benet – om det nu finns något sådant där. Mycket underligt och förvirrande. Först funderade jag på vad det var som hände på dejten med S egentligen. Men sen kom jag på att det var spinningen. De nya cyklarna kommer förmodligen bli min död. Eller min rumpas i alla fall. Jag vet, to much info, men det är det mest spännande som hänt mig i dag so far. Det och att jag duschat så länge och så varmt att jag trodde att huden skulle lossna och springa skrikande ut ur badrummet.

Snart: Första av 33 timmar helgjobb. Det är ju så att man vill dö.

Käre gode Gud

Hej Gud!
Tre frågor:
1. Hur kommer det sig att jag fortfarande har ränder från bikinitrosorna fast än hela resten av kroppen är kritvit?
2. Hur kommer det sig att Charlie Sheen över huvud taget lyckats få ett skådespelarjobb?
3. Hur får man tandkrämen att bli randig och inte bara en klibbig röd/blå/vit smet?

Hank Moody-style

Jag vet inte riktigt vad man ska säga om en person som kan kolla på Californication och uppriktigt önska sig en man som Hank Moody. Utsvulten kanske. Eller destruktiv? Jag och Cc kom härom kvällen fram till att snälla killar är passé. Nu tar vi sikte på varenda Pete Doherty i den här stan och gör vårt bästa för att ignorera allt gott i dem.

Då kanske det där jag går runt och väntar på äntligen händer. Jag vet inte riktigt vad det är, men det känns som jag hela tiden går runt och väntar på det. Kanske är det Rom. Med risk för att det är det har jag i dag fyllt i mer papper från CSN. Jag begriper dock knappt något alls av det jag fyller i. Precis som jag kommer ihåg det, alltså.

Nu har jag så mycket energi att jag funderar på ett andra träningspass den här dagen. Det borde göra musklerna skönt möra inför kvällens dejt. Något av följande tre blir det: bio med AK, andra dejten med S eller rödtjutsorgier unlimited edition med Cc.

Liten lördag

I natt kom det vatten ur både kranen OCH rören. Härlig överraskning när det enda man vill är att borsta gaddarna och krypa ned i sängen. Istället vadade jag i vatten i badrummet. Knappast bra på något sätt när man är inomhus. Gick upp urtidigt och ringde till felanmälan - igen. De måste undra vad jag håller på med i den här lägenheten...

Liten bon voyage-fika på centralen där gänget samlats för att vinka av världens sötaste K. Hon är i luften nu, på väg till härliga Vietnam för surfing, sol och kontemplation. Och jag är avis. Jag och M kände oss lite vissna när vi klev av hemma i Aban och gick till Ica, båda småklagande över tråkiga jobb och med drömmar om annat.
Nu promenad med radiodokumentär, sedan bad och middag med rödvin och knullpastan (som den kallas, lär inte göra något sådant för mig i dag dock).

Vit månad

Jag skulle vilja veta vad alla som tar en vit månad i januari egentligen sysslade med på nyårsafton. Låter som det var en sjuhelsickes fest!

Handy men

Jag har hela lägenheten full av hantverkare. Att ha radion på och stirra in i datorskärmen är det enda vettiga jag kan göra medan de är kvar här. Jag vet liksom inte annars var jag ska göra av mig själv. Och så känner jag mig som världens brudigaste tjej, när de hjälper mig med sånt som jag vill klara själv. Men uppenbarligen inte kan, just den här gången.

Tre rum, tre hantverkare. En hantverkare är söt, en är snäll och en är medelålders. Och jag sitter i vardagsrummet och vill att klockan ska slå "dags att gå till jobbet". För första gången i världshistorien.

Big spender. Typ.

I Stockholm kan lunch kosta lite vad som helst. I dag: 250 kronor. Och då var det visserligen på ett ställe som serverade Ramlösan i vinglas, hade tända kandelabrar och bjöd på världens mest fantastiska aptitretare i form av jordärtskockssoppa. Allt i ett sällskap som hivade upp företagskortet och mumlade något om representation så fort det dukades undan. Jag klagade inte. Men det känns ju lite småfånigt med finlunch när man i vanliga falla käkar matlåda direkt ur lådan.

Sen tog jag en sväng via PUB och Drottningsgatan och gjorde tre riktiga kap: Drömkoftan, mina favvo-bastoppar och Chanelliknande quiltad väska på Beyond Retro. Det var egentligen bara meningen att jag skulle lämna tillbaka ett nattlinne, men jag valde att ignorera mitt panka tillstånd. För övrigt har jag världshistoriens skönaste bh på mig. Och den kostade mindre än lunchen.

Dra på trissor

Kyssar och tårar

Det har varit en riktig berg- och dalbanehelg. Från att upptäcka att man kan ha första dejten-kvällar som är som att umgås med någon man gillar riktigt mycket och känt riktigt länge till att upptäcka att det samtidigt finns andra killar som verkar bra, eller i alla fall okej och som sedan visar sig vara Hinhåles och Katlas otrevliga kärleksbarn. På grund av honom möttes familjen upp sent sent i natt. Pratade, grät, förbannade, drack rödvin och rökte några cigg för mycket.

Nu sitter jag i soffan och rundar av dagen med tvåglasskulor i en skål: citron-lakrits och flädersorbet. Båda mina favoriter. Lite mer halvkass romantisk komedi på detta och sedan skönhetssömn mellan nymanglade lakan som förberedelse inför årets hittills största grej som infaller i morgon.

The prime of life

Man är fan inte i bra form när man under sin (visserligen 90 minuter långa) hurtprommis till Rålis och hem sträcker sig i ljumsken. Eller så var det höftkulan som hoppade ned i knät, I don't know. Hur som helst skriker det knappast vältränad. Jag saknar de dagarna då man var vältränad. Rutor på magen är kanske inte det hetaste på tjejer, men bra mycket hetare i alla fall än blek bulldeg.

Strax innan jul pratade jag och min kära far om det där med sitt livs form.
Jag: Jag borde skärpa mig, jag är så långt från mitt livs form man bara kan komma.
Far: Ja, det är jag med. Inget att jaga upp sig för.
Jag: Men... Du är ju inte 25 heller.
Far: Nej. Det är sant.

Nu ska jag ta på mig fejset för kvällens dejt, snabbar jag mig hinner jag hem till K innan. Och käka ordentligt. Man vill ju inte bli packad.

Njurbäcken-skräp

Jag har inte sovit något i natt. Det är en blandning av Rom-flyttgrubbel och ryggont som gör att jag tror att jag fått njurbäckeninflammation igen. Hoppas inte, men jag tar det säkra före det osäkra och har ringt mig sjuk för att vila, promenera och dricka tranbärsjuice. Och medan jag ligger ned: fortsätta skriva stipendieansökningar, ringa csn och kanske till och med boka skolan i Rom. Herre jävlar!

Så. Ingen sömn, lite stress och ryggont som inte går att göra nåt åt. Ändå är jag glad. För det kom precis ett sms.

23-25 januari

Kniven

Jag kan inte fatta att jag utgår från något som har sagts i en sitcom nu. Knappast källan till all visdom i världen. Men i en av dem som tog mig genom 90-talet och en stor del av 2000-talets början sa någon att när man ska försöka ta ett stort steg i livet behöver man kniven på strupen.

För mig borde det betyda att för att jag verkligen ska komma iväg till Rom i mars behöver jag tala om för min chef att jag inte vill fortsätta jobba där. Att inte ha ett jobb skulle förmodligen vara ett bra sätt för mig att få tummen ur.

Ja. Jag borde nog mejla honom. Men då ska jag nog inte säga ett knyst om hur mycket jag vantrivs, hur tråkigt jobbet är och att jag inte ens skulle stanna kvar där om det vore det sista jobbet jag kunde få i den här stan.

Och på den femte dagen återuppstod hon

Nytvättade lakan, nytt nattlinne och en sovmorgon där jag faktiskt kunde sova så länge jag vill. Eller ja, jag har ju alltid klockan på ringning. Också när jag är ledig, eftersom jag annars riskerar att nattskiftet gör att jag sover till tre på eftermiddagen. Men ändå.

Planen i dag är återuppståndelse. På alla plan. I klartext: rensa ut julen, städa bort dammet som är kvar sedan förra året, vika tvätten jag inte vek direkt, mota gråa hårstrån i grind med miljöfarliga ämnen, köra ett tufft spinningpass och svepa drinkar med diverse vänner. Försöker klämma in lite slötid också. Som nu när Femman visar nån Jordan-doku (en sån där asdålig som de köpt från engelsk tv). Jag tänker bara på det här fina och minnesvärda tillfället:

There is a special place in hell...

Madeleine Albright är en smart kvinna. Det var hon som sa att det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra. Som inte hjälper varandra - eller som är omotiverat jävliga mot andra kvinnor.
Jag har aldrig förstått mig på det där med back stabbing-tjejerna. På jobbet finns det en och en halv. På nyårsfesten fanns ytterligare tre. En och en halv betyder att det är en som är jävlig och en antagonist som är halvjävlig, bara för att vara kompis med sin kompis.

Jag försöker svara med att vara jobbigt trevlig och tillmötesgående för att göra det svårt för dem. Men ibland går det bara inte. Jag hoppas Skärseldens chef har förståelse för det!

Första januari räknas aldrig

I dag är årets första dag. I går räknades inte. Den kan omöjligen räknas när man försöker hyperventilera bort illamåendet i en taxi och ligger utslagen på badrumsgolvet. Silverstolpen gjorde ett shout out på fejan och undrade om folk hade glömt något hos honom efter nyårsfesten. Jag tror bestämt att mitt och K:s förnuft ligger där någonstans i röran av tomma bubbelflaskor och cigarettfimpar. Jag fick inte med mig det därifrån i alla fall. Min hälsa fick jag till slut tillbaka efter mjölkstuvade makaroner, duntäcket i soffan och gamla sitcoms.

Nytt år, nya möjligheter? Möjlighet till bättring, kanske.