Smyglobotomerad?

Jag tror jag har rökt mig till en simulerad förkylning sedan jag kom hit. Och vad gör jag? Fortsätter bolma som en besatt. Vajjert!

Älskade uteservering

K visste precis vad jag menade när jag yrade om att det kändes konstigt att säga att jag i måndags "åkte hem till Rom". Sista skälvande timmarna uppe vid Garda trodde min hjärna att det var sista vrålet för god pasta, fylliga viner och chans att testa kaffeallergin på nattsvart java. Och att det var flygplats och Sverige nästa. Jag kom dock snart in i galoppen och trots att jag älskade de fina människorna, naturen och tystnaden där uppe kunde jag inte låta bli att känna lite Rom-längt när tåget rullade ut från Verona. "Rom är ju inte riktigt Italien", sa en obehaglig Lega Nord-nazist som vi träffade där uppe. Men han ljuger. Jag har en svårbotlig crush på den här fantastiska staden.

Men helgen i norr skulle jag lätt kunna göra om any time. Aldrig har en stackars värmlandstös varit så bortskämd, det kan jag lova. Brakmiddagarna avlöste varandra, "nej, inte ska ni betala", dubbelsäng stor som ett helt hav, varmt badrum (yes, en svåråtkomlig lyx), fin bil, många skratt, mycket vin, tunga presentpåsar och underbara människor. Och jag börjar tydligen svämma över så svårt av vårkänslor att jag kärar ned mig i de mest oväntade. Finfina gården Trebisonda.

I går var första kvällen som var varm nog att sitta på uteservering på kvällstid. Vi var ett gäng på sex som delade några flaskor rött, rökte för mycket och gav kvällsluften en match till elva-snåret. Jag var glad som fick sitta precis intill min älskade väggmålning i Pigneto.

Istället för blogg: Lily Allen

Inte för att jag är pissed, bara för att den är fantastisk.

Loggbok: Garda

I natt stod jag och K i pumps utanför en spilta och såg ett litet föl födas. Det var fint, egentligen helt magiskt! Vi stod helt tysta och såg på medan mamman och den lilla svarta hingsten bekantade sig. I Rom? Nej, jag är i Gardaområdet i helgen, i norra Italien.

Hittills: tortellini med tryffel, köra stadsjeep på italienska vägar, Gardasjön i gråa moln, världens godaste vin med världens finaste historia, hästfödsel, hunddöd, prat om excistens och själavandring av just den anledningen, pumpasoppa, ligga som ett kryss i dubbelsäng (till skillnad från den 80 centimeters jag har hemma i Rom).

Post-it always sticks twice

Man kan ju tycka att i landet format som en stor stövel borde det finnas skomakare i varenda hörn. Det gör det inte. Inte ens i överklasskvarteren i Prati. Kanske har de råd att köpa nya så fort något går sönder.
I går tappade jag den yttersta delen av klacken på favvo-skoletterna i en av trapporna i metron och fick tassa hem utan. Skulle helst av allt vilja ha dem i morgon när jag presenterar K för den studetikosa stämningen på Anima.

Anima är egentligen en väldigt schyst bar: två våningar med soffor, kompetent personal bakom disken och lite plats för dans när spriten gjort sitt. 15 euro i dörren ger en open bar fram tills klockan slår halv ett. De som fortfarande står upp då går förslagsvis till La Maison strax intill. Det här är vår stående onsdagsrunda. Fattas gör nu bara att K och jag lyckas låtsas att vi är minst ett halvt sekel yngre så vi smälter in bland halsande 19-åringar.

I dag tog vi en sväng förbi Piazza del Popolo på förmiddagen. Jag presenterade K för kalsonghimlen, Calzadonia, som har så mycket strumpbyxor att till och med vi baxnade. K förköpte sig och jag bytte mina som var för stora. Vi rökte lite och gnällde över hjärnspöken. Sedan anslöt vi oss till traditionen som romarna ägnar sig åt: sätta upp färgglada postit-lappar på allmänna väggar med fina budskap på. Eller, italienarnas har fina budskap. Min och K:s lapp var den mer sargade sorten. För er som undrar kommer traditionen från en bro här i närheten där kärlekspar sätter hänglås lycktstolparna som en symbol för deras kärlek. Mycket fint!

Greetings from Siberia

Det ryktas i varenda gathörn om att värmestrejken ska vara över snart, kanske redan i morgon. Jag tar emot med öppna armar. Även om det har varit sol både i går och i dag har det varit ruskigt kallt. Och efter att tidigare ha idiotförklarat varenda italienare med dunjacka i den 20-gradiga värmen har jag nu varit grön av avund. Shiffong, strumpbyxor och halsdukslöst är inte att föredra när det blåser nordliga vindar dygnet runt.

Jag och K har gjort några tappra försök att trotsa kylan. I fredags hittade vi en bar i Pigneto som hette Tam-Tam. Den var underlig. För att komma ner till baren fick man ta rutchkana. Smått livsfarligt såklart, särskilt efter de femton kamikazee som vi var vuxna nog att beställa in. Vi och pojkspolingarna vi hade med oss hävde dem snabbt och fortsatte sen en lååång promenad mot San Lorenzo. Väl där var allt stängt och vi tog nattbussen hem.

Lördagen och söndagen har vi ätit oss igenom. Med undantag för när vi tittade på Roms maraton i dag. De kutade förbi precis utanför min dörr och jag kände mig extremt atletisk när jag stod och skrattade åt svettiga människor medan jag rökte en Davidhoff mentol. I går skedde matorgierna på en typisk romansk pärla som ligger här i Prati, där vi körde trerätters med cacio & pepe och grillad kanin. I dag gjorde vi en italiensk klassiker och tog söndagslunch ute. Söndagslunch är big deal här och vi körde fyra rätter på ett ställe i Trastevere och rullade sedan ut dundermätta. Jag hade svårt att avgöra om jag var lullig av vinet, trött eller bara pastastinn. Jag var dock inte utfattig: fyrarätters för femton euro var ett fynd.

Förresten: nu vet jag att jag får bo kvar i lägenheten hela våren. Det är bra, jag trivs strålande här och de andra är snälla. Synd bara att man inte får ha kompisar som sover över. Ska kolla om det går att ta sig runt det på nåt sätt. Favvoskylten i Trastevere.

Grå himmel - rosa naglar

Ett glädjande besked till bittra svenskar

Till alla er som tycker att det skrutits lite för mycket om soliga uteserveringar, körsbärsblom och annat supervårigt: Roms vädergudar har förmodligen sjukskrivit sig och gått hem. I går drog tunga moln in på eftermiddagen, på väg hem från middag på Rouge kom syndafloden och nu när jag öppnar fönstret stoltserar stan med ynkliga nio grader (eller nåt sånt). Dessutom ska det bli åska senare. Jag fryser så jag skakar i mitt rum här och så lär det nog fortsätta resten av helgen verkar det som.

Så. Nu kan ni hånskratta lite för er själva om ni vill. Ciao!

L'uomo perfetto

Har jag förresten sagt att jag ska gifta mig?

Hemma på min gata i stan

Det finns mycket jag gillar med mitt område här i Rom. En av de bästa sakerna: hur min gata luktar på eftermiddagen. Okej, italiensk huvudstad med så mycket bilar att byggnaderna bokstavligt talat vittrar sönder. Jo visst, men inte på Mazzini. Visst, det rullar en hel hög bilar och vespor här också, men av nån anledning luktar gatan fantastiskt på eftermiddagen när jag kommer hem från skolan. Varm asfalt och körsbärsblom, och ofta också lite sött från ett bageri i närheten som trycker ur sig cornetti hela eftermiddagarna. Det är fint!

Fint är också att jag känner nån slags rutinkänsla. Jag har hittat mina vanor, mina stråk och mina vägar. Dessutom känner tjocka lodiskvinnan i t-banan alltid igen mig när jag kommer ned för trappan och spottar ur sig ett "stronza" (lite som bitch) efter mig. Okej, inte särskilt trevlig lodis, men hon känner igen mig. Det duger för mig!

I kväll ska jag tillsammans med ett stort gäng till Anima, en bar nära Piazza Navona. Efter det kanske vidare ut till en klubb som heter La Maison. Det är en slags standardrunda på skolan. Så där har ni anledningen till att det sällan är någon i skolan innan klockan ett på torsdagar... Viale Mazzini.

Det ska vara lila!

Om någon undrar var alla lila tyger i världen tar vägen, så kan jag tala om att det är i den eviga staden de gömmer sig. De har nästan tagit över hela Rom, tydligen finns det inget hetare i vår än att gå klädd i syrénlila. På Benetton såg jag dessutom en lila skinnjacka med rosa foder. Jag tänker vägra!

Loppisfynd och parkhäng

I dag firar jag en vecka i mitt fina rum. Det firas dock inte särskilt hårt, eftersom jag varit legat helt däckad i min säng halva dygnet i går. Förmodligen var det nåt vajsing med mackan jag plockade upp på vägen till Villa Borghese i går.

Annars - bra helg. Var i tidernas sunkigaste och grabbigaste lägenhet i fredags hemma hos en av de svenska tjejerna i skolan. Det dracks vin, röktes inomhus och pratades musik och festivaler. Sedan drog vi till ett ställe som heter Fish & chips, ungefär lika fräsch klubb som sin namne till maträtt. Men ändå. De spelade dessutom en sjukt knepig mix av hårdrock och itala disco. Sladdade hem i taxi med världens roligaste chaufför och slocknade som ett litet ljus.

I går gjorde jag alltså min klassiker och gick till parken. Hade med mig bok, vatten och en apelsin och i lurarna sällskapade Etta James. Jag har nu hittat mitt guldställe, en bänk som alltid är ledig och som ligger nära Piazza di Sienna, vid Dianas tempel. Där strosar folk förbi, på cykel, inlines, till häst och fots. En rar gubbe började prata med mig och jag hängde på så gott jag kunde.

Sedan mötte jag upp A. Han hade varit i Museo Borghese och vi traskade in i Pincioträdgårdarna ihop. Där, på höjden, kan man ta en drink och njuta av vad som brukar kallas Roms bästa utsikt. Vi tog bara utsikten, för drinkarna är också några av Roms dyraste. A gick sen till Via del Corso för att hitta en present till sin kusin, men eftersom jag inte är suicidal hängde jag inte på. Den gatan är galen på lördagarna... Så jag gick hem, började känna mig lite dålig redan på t-banan och däckade sedan vid klockan sex i nån slags illamåendeattack som inte var av denna värld. Sov fjorton timmar och är nu på benen, om än fortfarande illamående. Tänkte bota med loppmarknad i Trastevere, men trammen funkade inte och istället blev det gatuloppis hela vägen från Moderna museet och hem till fina fina Mazzini. Villa Borghese. Baren med bästa utsikten. Roliga brillor på loppisen.

Vårtecken? Ja men välkomna!

Här kommer årets mest välkomna: fräknar på näsan. Svårt att inte bli glad av det, det är, och har alltid varit mitt säkraste vårtecken av alla. I dag ploppade de upp som svampar under min morgonpromenad. Jag har hittat en favoritslinga, som börjar vid Piazza Mazzini, letar sig ned på andra sidan floden, i kvarteren bakom Piazza del Popolo för att sedan vända hemåt igen i jämnhöjd med Vatikanen. Allt som allt, en timme i solen.

I dag tog jag en omväg hem och gick in i San Lorenzo istället för ner i tbanan. Om det är galet stimmigt där på kvällen är det på eftermiddagen snarare härligt livfullt på ett typiskt italiensk sätt. Folk som hoppar på och av bussar, handlar på torget, småpratar på barer. Jag gick runt och bara andades atmosfär på ett lite corny sätt. Sen tog jag trammen hem, den stannar bara nån gata bortanför min dörr.

K har åkt hem till Sverige, men jag känner mig inte så ensam. Än. Kanske blir det annorlunda när det blir fredagkväll. Men i helgen ska vädret bli kalas och jag och min filt återfinns dagtid i parken för fler fräknar. Tänkte cokså åka till marknaden Porta portese i Trastevere på söndag, kanske kan jag fynda något billigt till mitt rum där. På lördag hoppas jag på middag med en kompis.

Nu tar jag scarmorza och sallad till middag och kollar klart på Californication.
Apelsinträd och blå himmel.

Pretty please?

Det enda jag får för att skriva om mitt liv så här är era kommentarer. Nu får jag inte ens det. Jag tycker det är trist, känns inte så motiverande att sitta och skriva då! Ni fattar det, right..?
Jag skulle bli så mycket gladare och mer motiverad att dela Rom med er bom ni bara tog er tid och visade att ni faktiskt läser det. För det ser jag ju att ni gör, google är obarmhärtiga på det sättet. Det var det enda jag ville få sagt. Så, pretty please with sugar on top?

Med risk för att "rub it in"

Trots rödvinsskalle drog jag och K på oss gympadojorna i dag och gick ut på en promenad som varat i stort sett hela dagen. Det har varit toppenväder hela dagen, säkert 18 grader och vi har glidit runt längs Tibern och i parken Villa Borghese i linne och solglajjor. Jag uppgraderade min resväskesituation till en stooor en på hjul för en struntsumma och efter att ha suttit bland tusenskönor i parken tog vi trammen (spårvagnen) tillbaka hem och gav bakismagarna en rejäl glass.

I kväll åker vi tillbaka till San Lorenzo för en ordentlig köttmiddag och spelning på en bar. Ingen absinth i kväll dock. Tror jag.
Förresten skriver K om alla galenskaper (eller, i en lite cencurerad version kanske) vi tar oss för. Läs här.

Körsbärsblom i Prati.

Buongiorno principessa

Jag är kär. För femtielfte gången på 24 timmar, vad annars hade man kunnat vänta sig? I magnolia- och körsbärsträd och fickparkerade smartbilar och vin för 90 cent och San Pietro-kupolen. K och jag har vandrat runt i stan i dag på jakt efter notismaterial. Det hittade vi.

Resan ned blev lite galen. Halv fem på morgonen stod jag klar i lägenheten för avskedet av Bromma. Det var mörkt och snöblandat regn som blåste från flera håll samtidigt, så det gick snabbt. Sen gick det desto långsammare. Min 21 kilos bag var nämligen helt omöjlig att bära, vilket jag inte upptäckt tidigare. Släpade den till t-bananen, släpade den upp till St Eriksplan och bort till bussen. Somnade direkt på planet, trillade av i München och på planet till Rom. På Fiumicino kändes det som armarna skulle gå av och jag hann nätt och jämt med snabbtåget in till Termini. Väskan vägde bly, jag hade sovit tre timmar det senaste dygnet och brottades med att ta in att detta inte var en weekend utan tre månader. Svårt!

Jag bor hos K nu. I går satt vi i hennes kök med hennes roomie och hans universitetskompisar. Han lagade mat, vi drack vin och rökte och pratade i en herrans massa timmar. Lite bakis gick vi ut på stan i dag, Vaticanen, Campo Marti och längs Tibern via Trastevere och hem till Prati igen. Jag har fått fräknar på näsan och ätit romanskt favvokrubb på en uteservering i en gränd. I kväll: aperitivohäng i studentkvarteren San Lorenzo. Och risk för att bli kär - igen.

Det finns ingen vettig rubbe till det här

Konstig dag detta, den sista i Svedala på ett tag. Vaknade i chock, eftersom jag fick för mig att jag bara hittat på att jag skulle åka någonstans och egentligen hade ett "jag får hellre spetälska"-trist jobb att gå till. Satt sen i badrummet och lugnade ned mig innan världens bästa Cc kom över med den största kaffekoppen världen skådat i näven. Vi filosoferade och försökte ignorera det oundvikliga avskedet som skulle följa.

Jag är värdelös på avsked. Jag började böla redan när hon reste sig ur soffan. Sedan jag har fortsatt så, urfånigt sentimental. Och detta trots att St Eriksplan var galet grå, Vasaparken var en brungrå sörja och folk i t-banan hade ungefär samma färg. Snart har alla omkring mig färg av rödvin, basilika och sol. Typ. Eller, ni fattar vad jag menar. Om jag kommer dit vill säga. Packningen har näst intill slagit mig helt ur omloppsbanan. 20,5 kilo väger väskan nu. Lufthansa säger stopp vid 20 och jag känner på mig att vi kommer bråka om det om några timmar vid incheckningen. Särskilt eftersom jag precis plockat ut shampoo, balsam och fem plagg ur väskan och ändå ökat vikten med 5 hekto. What the..?

Hej då gråa Sverige. Ses när Mosebacke öppnat och gräset är grönt! Eller ja, kanske.

Any given tuesday

Bakishuvudvärk och lila tunga. En helt vanlig tisdag, alltså. Nu tuggar jag på en riskaka och kollar på tv-program som jag inte ens vill se. Men jag är för trött för att byta kanal.

I söndags bakade jag en äppelpaj som jag tog under armen och åkte ut på Lidingö. Käkade middag med bror, busade med deras hund och snackade en massa goja tills jag nästan missade sista Lidingöbananen hem. Kändes så skönt att träffa dem en sista gång innan jag åker. Cc kom hem från en intensiv helg i Rom i går och vi möttes upp hemma hos J över hämtmat och en påse i låda. En hel vår utan Cc blir omöjligt. Tur att Ryan airs pendel mellan Skavsta om Rom bara tar tre timmar.

Det slutade med att vi körde rysk roulette i smsform, lite för många cigaretter ut genom J:s fönster och funderingar på vem i mobilen man kan ringa klockan ett en tisdagnatt. Vi tog en varsin taxi åt varsitt håll och väl hemma i Bromma snubblade jag över ett rådjur som betade asfalt på gården. I dag hade jag tänkt träffa en kompis på St Eriksplan, men skjuter på det till i morgon och ägnar mig åt tvätt och packning. Jag undrar fortfarande hur man packar för tre månader, lär nog snart bli varse det omöjliga...

Dagar kvar till Rom: 1,5

Jag hejar alltid på Raul Olle

Det är en fin morgon i Bromma. Av många olika anledningar. Sent i natt loggade jag för sista gången ut från min susande dator på tidningen. Tjejen som aldrig kunnat ta ett enda avsked i sitt liv utan att få tårar i ögonen, hade för en gångs skull inga problem med att säga so long till Mäster Samuelsgatan. Inte ett stygn sorgsenhet i kroppen på väg ut genom spärrarna, ingen nostalgikänsla i hissen ned till gatuplan och snudd på hjulande ut genom porten och in i taxin.

I dag vaknar jag med helikopterbrus och Jacob Hård. Som varje år sedan jag vet inte hur länge. Jag och Jacob trivs väldigt bra ihop. Han pratar och jag myser under täcket i soffan medan galningar med lagg under fötterna kör nio mil i snålblåst. Mycket traditionsenligt och barndoms-sportlovskänsla. Fattas bara att jag och bror ger oss ut i mormor & morfars trädgård och leker Vasalopp direkt efter. Han var Gunde, jag var Mogren - det säger ju sig själv.

Dagar kvar till Rom: 4