Post-it always sticks twice

Man kan ju tycka att i landet format som en stor stövel borde det finnas skomakare i varenda hörn. Det gör det inte. Inte ens i överklasskvarteren i Prati. Kanske har de råd att köpa nya så fort något går sönder.
I går tappade jag den yttersta delen av klacken på favvo-skoletterna i en av trapporna i metron och fick tassa hem utan. Skulle helst av allt vilja ha dem i morgon när jag presenterar K för den studetikosa stämningen på Anima.

Anima är egentligen en väldigt schyst bar: två våningar med soffor, kompetent personal bakom disken och lite plats för dans när spriten gjort sitt. 15 euro i dörren ger en open bar fram tills klockan slår halv ett. De som fortfarande står upp då går förslagsvis till La Maison strax intill. Det här är vår stående onsdagsrunda. Fattas gör nu bara att K och jag lyckas låtsas att vi är minst ett halvt sekel yngre så vi smälter in bland halsande 19-åringar.

I dag tog vi en sväng förbi Piazza del Popolo på förmiddagen. Jag presenterade K för kalsonghimlen, Calzadonia, som har så mycket strumpbyxor att till och med vi baxnade. K förköpte sig och jag bytte mina som var för stora. Vi rökte lite och gnällde över hjärnspöken. Sedan anslöt vi oss till traditionen som romarna ägnar sig åt: sätta upp färgglada postit-lappar på allmänna väggar med fina budskap på. Eller, italienarnas har fina budskap. Min och K:s lapp var den mer sargade sorten. För er som undrar kommer traditionen från en bro här i närheten där kärlekspar sätter hänglås lycktstolparna som en symbol för deras kärlek. Mycket fint!