En Valborg utan Uppsala

Vid den här tiden de senaste fem åren har jag halkat runt på upptrampade gräsmattor på nationerna i Uppsala med en champagneflaska i näven och en imponerande promillehalt i kroppen. Det gör jag inte i år.
Eftersom jag är en vuxen människa med pensionsförsäkring numera borde jag heller inte tråna efter sånt. Det gör jag.
Jag sitter i mitt fönster i Rom med ricotta och hallon på en tallrik och saknar slitet studentsuperi med jordgubbar och bubbel i plastglas i en soffa som nån släpat ut i en park. Och liveband och studentradion som sänder direkt och svag baksmälla från Kvalborg och ett jävla massa "Hallå? Ja, hallå ja. Hallå?!" på grund av att ingen har täckning på mobilen och för lite kläder och för mycket kläder och konstig solbränna efter t-shirten.

Jag vet inte riktigt hur jag ska fira Valborg här, det är nästan så att jag funderar på att låta bli. Fast inte för att jag tycker synd om mig själv och längtar till annat. Kanske bara för att jag känner för det. Dessutom skrattar influensan mig i ansiktet idag eftersom den inte tyckte att vin och cigaretter utomhus i går var rätt sätt att ta död på den. Och vad är egentligen Valborg utan Uppsala? Det är åtminstone varmare, somrigare och grönare här.

Gud straffar direkt

Jag har gjort dumma grejer i helgen. Mycket dumma, och det vet tydligen Gud. För natten till i går gav han mig en dunderinfluensa som gör att jag har ont i precis varenda led i hela den fördärvade kroppen. Jag menar verkligen varje led, till och med skenbenet gör ont. Att ha feber i en 80 centimeter bred säng utan möjlighet att sitta bekvämt någon annanstans driver mig till vansinne.
Tack Gud! I get it.
Nu ska jag försöka klura ut vad febernedsättande heter på italo.

Uppdatering: 2000 mg medicin två gånger dagligen sa doktorn. 13 timmar sömn senare tror jag det hjälpte.

Benknotor, vin och pecorino

Vart tog den här veckan vägen egentligen? Jag och A bestämde oss för att vi inte gjort någonting speciellt nån av dagarna den här veckan. Men efter lite eftertanke kom vi fram till att det var kraftig osanning. Vin i San Lorenzo, vin i Karins kök, vin på Anima. Och även icke-alkoholhaltiga aktiviteter (ja, det finns sådana) som flanerande i Avetinen, Piramide och runt Palantinen. Tanken var att ha avverkat några museer också, men i tisdags kom jag aldrig iväg trots att det var gratis inträde den dagen. Och efter det kan jag bara skylla på orken som trytit. Det enda jag faktiskt gick iväg och såg var den makabra kryptan i kyrkan på Via dei Cappuccini. Där har Cappuccini-munkarna gestaltat olika scener ur Bibeln enbart med ban och skallar från människor som låg på en kyrkogård i närheten.

Ni vet väl förresten att ordet cappuccino kommer från just de munkarna? Eftersom kaffet och mjölken ovanifrån liknar skallen på en munk, med kaffet som den bruna hårkransen. Jag gillar den liknelsen!

Nu undrar jag om jag inte fått en hemlängtan-knäpp (vilket är helt obegripligt eftersom det är 22 grader och sol i kväll), för jag sitter och lyssnar på Morgonpassets sändning från Karlstad samtidigt som jag blir lite misty i ögat av ett brev från pappa och en eniro-bild på min älskade gata i Stockholm. Dags att bryta av detta med lite rödvin, lite MGMT, lite pecorino och sedan klubbkväll i Testaccio. Woo! Benknotor högt och lågt.

When in Rome...

Italiensk design är ibland bra snygg!

Händer i Rom just nu:

* Jag upptäcker att flöjtspelande grannens fru spelar klarinett. Länge och högt.
* Blir uppringd av en flirt som jag är lite svag för. Och som bor långt bort.
* Pratar italienska med honom. Det går onekligen sådär. Ingen självförtroende-boost.
* En annan granne övar på opera. Låter också onekligen sådär.
* Jag kommer på den briljanta idén att gå på fotboll i morgon. Kanske ensam, men ändå: Roma på Stadio Olimpico.
* Tänker lite mer på flirten och på att bli kallad "ljuvlig". Vill hångla. Så är det bara!

Topp-fem, Roma

1. Här är min absoluta favoritplats i Rom. Uppe i Gianicolo, strax ovanför Trastevere står det här stenmonumentet med inskriptionen "Roma o Morte" - Rom eller döden. Runt lunch, tidig eftermiddag brukar det inte vara en kotte här på vardagarna, vilket är underligt eftersom mycket turister annars passerar över kullen. Trastevere var förr rena bondvischan och det syns på havre, vete och hallonbuskar runt omkring. Jag tänker superbra här, oftast kommer jag fram till beslut bäst om jag får sitta på stenmuren i solen ett tag.
2. Ponte Umberto 1 kan vara Rom härligaste bro. I skymningen tycker jag att den erbjuder en så fantastisk vy över stans vackraste delar att man egentligen borde ta betalt för det. Står man på den östra sidan och sneglar över vattnet får man Peterskyrkans kupol och Gianicolos kulle och cypresträd mot en bakgrund av pastellrosa solnedgång. Det är nästan så att det gör lite ont.
3. Ponte Milvio är en annan fantastisk bro. Kärlekspar har en tradition av att fästa hänglås på nån av brons järnstänger, som en symbol för evig kärlek. Fast det jag gillar bäst är att bron känns som inloppet till Rom. Det blåser alltid rätt rejält och vattnet får sån fart att det brusar under en. Också bra tankeställe, särskilt sen eftermiddag.
4. Campo de' Fiori är på kvällarna perfekt på alla sätt. Vi har hittat våra ställen här, som inte bara är mysiga utan också grymt vänliga mot tunna studentplånböcker. När en liter husets röda kostar 10 euro hade man nästan kunnat stå ut med att sitta i en säck, men här får man fantastiskt torgmyller (med en och annan gatuförsäljare med tändare, väckarklockor och tiaror i näven. Det får man försöka förtränga). Och skamligt nära hem när vinet slagit till.
5. Jag är inget stort fan av de klassiska turiststråken här i stan. Men vill man tvunget se det så ska man göra det kvällstid. Och vackrast av allt är att ta sig upp till Villa Medice, ovanför Piazza di Spagna och se hela den kända trappan, torget och gatorna runt i det svala ljusskenet. Dessutom är det kvällstid underligt tyst där uppe, blir nästan magiskt.

.

Jag är så himla trött på vänner som tror att Facebook-meddelanden och andrahandsinformation om hur jag har det och vad jag gör är okej. Det är inte särskilt kompis.

Det var bara det jag ville säga. Och jag kan leva med att jag nu låter som en sur kärring (jag har liksom inget annat utlopp än detta).

I dag dör Jesus!

Om jag ser ett litet "glad påsk" till på Fejsboken går jag upp i atomer. Vad är det med folk egentligen?

Själv sätter jag mig på tåget till Marche i eftermiddag. Där blir det gödning på hög nivå, om jag ska tro mina källor. I Marche bor K:s italienska extra-familj och vi ska inhysas i hennes ex-svärföräldrars lägenhet. Sen blir det mat, procession, mat, kyrka, mat, mat, prat, kanske en sväng ut på byn, mat och mer mat. Förhoppningsvis akompanjeras inget av ovanstående med jordbävning, men man vet aldrig eftersom vi rör oss åt samma håll som efterskalven just nu.

När vi kommer tillbaka hem till Rom på måndag blir det fest från lunchtid på Roms bästa rockklubb, Circolo. Vi kan nog behöva röra på oss då...

Efterskalv

Nu börjar saker i Rom så smått att återgå till normalt. Jag sov ut ordentligt i går, gick till skolan och kom hem och lagade mat. Sen började allt skaka igen, ett kraftigt efterskalv som återigen satte lamporna i gungning här hemma. Med en gång tänkte jag på husen som redan i måndags riskerade att rasa av minsta vibration. Och på människorna i L'Aquila. Jag har ruskigt svårt att skaka av mig det som hände i måndags.
Pratade med gamla kollegor på Radio Värmland i morse, här kan ni höra det.

What about the earth cake?

Ja, what about the earth cake? Det är väldigt sällan jordbävningar känns i Rom. När jag är här? Självklart!
Halv fyra vaknade jag av att sängen skakade. Tror det måste varit precis i början av skalvet för de närmaste sekunderna blev det mycket värre. Allt skakade, vattenflaskan på bordet föll ned på golvet, taklampan gjorde saltomortaler under taket och fönsterluckorna stod och slog oavbrutet. Och så det underliga mulret. Jag tänkte snabbt och ställde mig i dörröppningen och höll mig i dörrposten, eftersom jag inte visste om det var förskalv, långt bort eller epicentrum.

När det slutat öppnade jag fönstret för att kolla läget runt omkring. Det lyste nästan överallt och folk hängde också ut genom sina fönster. "Terremoto?" frågade jag grannen. "Si si", svarade han. Sen lyssnade vi på alla billarm som tjöt på gatan och måsar, hundar, katter och småfåglar som blivit skvatt galna av skakandet.

Jag somnade om vid sju och K väckte mig halv åtta. Bladet ville skicka henne till det värst drabbade området och hon undrade om jag ville hänga på. Jag slängde iväg ett mejl med texten "Jag åker. Ring!" till Svenska Dagbladet och gav mig av till tågstationen. Tågen till Aquila var inställda såklart, så vi tog ett tåg norrut och hämtades sedan där av K:s vän A. I bil tog vi oss sedan nio mil slingrig bergsväg in på en alternativ väg in till stan och runt halv tre var vi framme. Jag har aldrig sett nåt liknande. Sprickor i alla hus, stora gapande hål med möbler hängande ut, hus utan tak och stenhögar som några timmar tidigare var folks hem. Stenhögar som folk ligger begravda under.

Vi jobbade snabbt och effektivt, kom precis fram till ett inrasat trevåningshus när de drog fram en ung tjej som legat begravd i över tio timmar. Folk grät, gick runt i pyjamasen de flytt i på morgonen och en del bar på några tillhörigheter de fått med sig. Samtidigt skakade marken ständigt av efterskalv. Det var overkligt. Och då har vi inte ens sett byarna uppe i bergen som tydligen ska vara jämnade med marken.

En lördag i bilder

"Alla hem ska ha en blomma", sa rara L och gav mig den här. Galen folksamling i tunnelbanan, vi gissade partimöte på Circo Massimo.
Väl tilltagen picknick.
Sämre picknick-utsikt finns nog.

Så tog hon sig äntligen till andra sidan av stan

Tiden det tar för jobbiga saker att ta sig över sunden till Danmark, ned genom grått Tyskland och över alperna till Italien är tydligen fyra veckor. Men de hittar hit. Uppenbarligen. Men eftersom det är fredag, och dessutom en 20-grader varm sådan med sol, har jag jagat dem på flykt igen.

I går upplevde jag en av världens vackraste städer i mörkret. Nästan alla ställen som lockar till sig turister här är bättre på natten, inte bara för att det är mindre folk. Mest på grund av tystnaden som omger dem. Dessutom kollade jag de coola kvarteren i området EUR, en av Roms nyaste stadsdelar. Häftig arkitektur och en tur i bil med en inföding som sedan avslutades med vin under pigg infravärme på Piazza Barberini. Man tackar!

Kvällen går nog i TGIF-tecken som står som spön i backen. Detta trots att jag knappt känt att det var vanlig vecka de gångna dagarna. Men ändå: fint! Om en timme möter jag K och tar sikte på San Lorenzo med resten av gänget. Ryktet säger att det ska bli spelning på nån klubb, ett band bestående av lärarstuderande. Säkert är dock att vad det än blir lär det blandas med rödvin och ett par cigaretter för mycket.

I'm fucking Matt Damon

Svenskkollektivet i Rom blir större

Jag vet inte om jag nämnt det, men vårt lilla Stockholmskollektiv i Rom har fått tillökning. Och älskade vännen B har hittills fått ett fint välkomnande till stan. Under dagen i går behövde dock molnen sköljas ut, för det var syndafloder och åter syndafloder, självklart precis när vi skulle ut och röra på oss. Det är lite så här, when it rains - it poors.

Vi började med vin hemma hos K, som hade sin flat mate med tillhörande tv-team (han jobbar för RAI) i rummet intill. De spelade in några scener med green screen. Sen tog vi oss ned mot Navona för onsdagsklassiker. Tyvärr var stället stängt, efter att det läckt in regnvatten och kortslutit hela lokalen. Vi drog vidare mot finfina Campo dei Fiori och hittade en uteservering med den fantastiska dealen en liter husets röda - 10 euro. Vi tog två. Och jag rökte lite för mycket och vaknade upp med typ bronkit i halsen. Hoppas att några cigg löser den saken...
Här är Piazza Navona by night!