All makt åt Tengil...

Jag är med twitter. Sisådär tio år efter alla andra. Men vad gör det?

Förresten betyder det nog att jag snart sätter lösen på den här bloggen. Den får vila lite. Kanske dör den, man vet inte så noga än. Alternativt kan man få lösen till den i det fallet man råkar tycka att den fortfarande är något att ha. Ansökningar lämnas i kommentarfältet.

Puss

The big fat italian wedding

Plötsligt är det onsdag. En väska står halvt uppackad vid sidan av sängen och på täcket ligger en annan, en liten större. I den ligger än så länge bara ett par Converse i en systemetpåse. De är nytvättade och numera helt rena från göteborgsleran som gjorde dem helt oigenkännliga.

I morgon landar jag i Rimini. Där ska två personer svära evig trohet till varandra. Jag, CC och K svär på att ställa till med ett smärre inferno på samma tillställning och redan innan finns det mycket som indikerar på att den satsningen går falla i god jord.
Cocktailklänningar i somriga färger, trehundra mer eller mindre tokiga gäster, ett gammalt slott på vischan, en hel del vin och ännu mer varm sol mot bleknande axlar. Ja, det kan ju bli hur jäkla bra som helst.

Jag borde packa. Känns som jag kan behöva lite mer saker med dig ner förutom sunkiga gympadojor. Istället tar jag ett glas vin till- SEN packar jag. Bada någon?

Dreamy eyes

Det finns något så fantastiskt med att komma hem till en öppen famn. Att känna andedräkt i nacken och ligga mot en naken bröstkorg. En bröstkorg man insett att man saknat under helgen. Det var dessutom precis vad det skulle krävas för att klistra ihop min trasiga uppenbarelse i dag.

En av årets bästa helger följt av årets bästa söndagar.

Pilot

Ibland är det så mycket i skallen att kaospiloten inte orkar jobba mer. Min sade upp sig någon gång i morse, så jag står och faller ensam nu. Eller ensam och ensam, jag stödjer mig på mina fina pärlor. I helgen i leriga Converse, regnponchos (c/o Arenavägen 63) i beredskap och med en ljummen folkis i näven. Det kommer bli världsklass. Och jag startar med en kasse full med rödtjut, fem timmar tågresa och italiensk vilding redan i dag. Och Crookers och älskade J vars lägga agerar hotell för mig och pirrig förväntan och pirrig i magen efter allt som sades och hände under gårdagskvällen.

Ja, det är mycket nu. Och det närmaste kaospiloten jag kommer i helgen är mina pilotbågar. Den andra kan få ta semester över helgen. På måndag kommer allt vara utrett och framtiden klarna.

031-sjukan

Kompisen skriver att Brandon Flowers har fått en son till. Han ska heta Gunner. Den förstfödda heter Ammon.

Gunner & Ammon.
Guns & ammo?

Ja, nu verkar det inte vara långt till Göteborg. Det hör ju jag, det.

Eureka!

Fyra tjejer sitter på en kvällssolig veranda. De har kjol och klänning på sig, dricker rosé och röker mentolcigaretter.
Inte tror man väl att det är vid ett sådant tillfälle man en gång för alla ska få svar på frågan om huruvida det går att tända eld på en fis eller ej..?

Kindkramp vid Västerbroplan

Johan T Lindwall vet hur man gör blue steel.

Måndag minus sju timmar

Söndagsfrukost på solig veranda. Mackor med ost, juice och självömkan. Och så tre rökskadade halsar. Men helgen har varit perfekt, bortsett från våra krigsskador i dag. Jag upptäckte hur glad man kan bli av att känna varma andetag i nacken det första man gör på morgonen. Vita lakan, varm solbränd hud, ingen tid att passa kan vara så fint att det gör lite ont i en. S visade mig en av stans bästa platser att dricka vin på. Mälaren rakt under oss, apberget till höger och Djurgården rakt fram med ljudridå från Gröna Lund och stigande luftballonger som tog ny höjd över klippan.

I går satt fyra vänner på L:s föräldrars veranda i nio timmar: grillade, såg en luftballong nära på krasha in i skorstenen på grannhuset, jagade bortsprungen jycke, skickade sms, tog emot sms, skrattade så mascaran kröp ner i knävecken och berättade spökhistorier om silverpilen och hemsökta hus. Jag och K kände hur hårstråna reste sig på armarna när L berättade om vålnaderna i tunnelbanan och svepte i rena förskräckelsen två glas rosé till. Vi sov kvar, lånade tandborstar och jag fick en varm hund vid fötterna.

Jag och K kom fram till att fem var klockslaget då man får titta på film med gott samvete när det är bra väder på en söndag. Så nu gör jag det. En ogråtig sådan. Tar en mer syndaflodsframkallande efter det tror jag. Det är ju för bövelen söndag.

Diagnos, tack!

Matintag i går: en bit knäckebröd, en banan.
Matintag i dag: en bit knäckebröd, åtta russin.

Ändå illamående och mycket ohungrig. Vilket av alternativen tror vi mest på: jungfrufödsel eller springmask?

The-who-the-what-now..?

Det är bra att Sofia mode finns. Den är ta mig fasen smockfull av ansikten på personer jag inte har en jäkla aning om vilka de är (gissar att de syns i The Hills, The City, High School Musical och annat intressant). Jag känner igen trynena, men har ingen som helst aning om vad de gjort för att förtjäna en plats där. Förutom att klä sig bra, menar jag.

Den här veckan har jag hittat fyra uppslag där jag inte kan säga en enda film/tv-serie de där människorna varit med i. Jag känner mig gammal. Det är kanske bara att dra ur sladden och gå och lägga sig.

Italien - i Hornstull

I dag upptäckte jag en riktig pärla. Intervjuade Paolo Roberto och bad honom visa sin bästa kaffebar, vilket han gladeligen gjorde. Vi traskade Hornsgatan upp, det var varmt som attan och helt plötsligt klev vi innanför tröskeln till Rom. Hallelujah moment!

Jag har undrat hur det ska kännas att komma tillbaka. Prata italienska över en bardisk med en perfekt cappuccino framför sig medan nya människor poppar upp och lägger sig i samtalet. Jag blev lycklig. Och varm i kroppen. Kärleken vaknade liksom till liv igen. Jag vet inte om jag känt mig så här redo någonsin. Håll i er, alla romare - nu kommer hon!

F Y I: Rino's café & espressobar, Hornsgatan 45.

Plopp!

Ni vet hur man ibland tänker "han kanske har tappat telefonen i sjön" om en person som av någon anledning inte hört av sig. Ibland händer just det. I dag ringde S mig på redaktionen och förklarade att det inte går att hitta mig någonstans förutom där om man inte har mitt nummer.

Vilket han inte längre hade. Den ligger på havsbottnen någonstans norr om Muskö. Jag berömde honom för hans ihärdiga jakt när han berättade att han till och med stått utanför min dörr med en lapp ämnat för min brevlåda i näven utan att komma in. Jag dör lite och förlåter tystnaden.

Tio dagar kvar till detta förresten:

What's my age again?

Ibland är dom sköna att ha. Oftast bara till jävulskap. Särskilt om det inte blir nåt av dem - de där man kan sms:a mitt i natten. I Stockholm är de utrotade. I Karlstad kryllade det av någon anledning av dem. Och när jag ofrivilligt ramlar på nån av de sistnämnda på fejsbook numera är de alla stadgade, har barn och tycker att höjdpunkten en lördagkväll är att spela Alfapet och ta en cider på nån annan stadgad persons nybyggda altan.

Jag kräks lite i munnen.

Jag har en månad kvar i Sverige nu. Eller om det är fem veckor, jag vet inte så noga. Uppenbarligen är det två saker jag ska göra fram tills jag åker härifrån: jobba och dricka vin. Helst inte sova så mycket, det är ändå tid min kropp tycker vi kan lägga på annat. Som att kolla på gråtfilm till exempel. I går avverkade jag två sådana och en komedi om världshistoriens händelerikaste fylla. Jag blev lite avis och försökte räkna ut antalet timmar tills det var helg igen. Det blev så klart alldeles för många.

Jag vet inte om man får fungera så här när man är närmare trettio än tjugo. Ska googla det i morgon.