Kvällens nöt

Hur många gånger kan en normalt funtad människa läsa ett recept och tro att det står Citroën och inte citroner och ändå komma undan med det?

När sommaren började

Den här helgen har det varit sommar. På det sättet som jag yttepytte-längtade efter när det var dags att lämna Rom. Den här helgen har lite grann kompenserat för mottagandet med 13 grader och regn den där dagen.

I fredags skrek min kropp efter vila. För en gångs skull fick den bestämma och jag och mysbyxorna tog en kväll i stillhet: fotbollen, kvällspromenad och "Living with Michael Jackson". Tretton och en halv timme senare väckte L mig och vi bestämde oss för badutflykt. Utan hund men med jordgubbar intog vi Kanaan-badets gräsmatta och snackade strunt medan jag försökte återuppliva min bränna. Upptäckte att svensk sol tar frustrerande dåligt men var glad ändå. L är okrönt världsmästare i rea-fyndande och vi körde ett kvalrejs i Vällingby (med extremt god utdelning, fyra nya kärlekar) innan vi körde till Ängby för grillmiddag med mamma & pappa L. Efter det: tre tjejer, en massa att prata om, mycket Michael Jackson youtubande och en del vin. Jag och CC slummade sedan ut till Garbo och skrattade så vi vek oss dubbla.

I dag struntade jag i sovmorgon och klev upp för att Sverige-premiärdoppa mig och ge huden en omgång till. Varenda barnfamilj i västerort hade röstat på Ängbybadet idag och jag var tvungen att suga musten ur iPod-batterierna för att stå ut. Men det var så värt det. Tog en promenad hem förbi Åkeshovs slott och kände mig lycklig. Nu har jag lagat mjölkstuvade makaroner: low carb my ass, det är ju helg. Och i morgon är det måndag. Djup suck på det!

Insomnia

Sömnlösa nätter kan vara bra grejer. Jäkligt bra grejer, jag kan på rak arm komma på åtminstone två nävar tillfällen där det har betytt bra grejer. Kanske är jag lycklig som bara får en näve full med dåliga anledningar till sömnlösa nätter. En näve plus en liten del av en andra näve skriver vi nu i protokollet.

Sömnlös journalist på redaktion är en annan dålig grej. Och en sömnlös journalist på 2 timmarsintervju behöver vi inte ens gå in på definitionsmässigt. Så jag satsar på en tidig kväll i kväll. I alla fall efter klipphänget med Stockholms finaste girls. Kvällssol, rosévin och Sveriges vackraste utsikt tillsammans med världens finaste vänner är inte fy skam. Det är till och med så bra att det kan spela noll roll att den hårt arbetande hjärnan inte fått sova...

Sommarsveriges tre äckligaste

* Flintastek
* Potatissallad
* Singoalla lakrits

Ja. Det var väl det.

Blandat bandat

Sverige spelar tydligen skiten ur nåt lag på tv. Jag är lite för apatisk för att orka titta, min kropp har varit trött sedan jag kom hem vid åttasnåret. Istället vevar jag Greys anatomy som jag i går upptäckte att min Tivo spelat in medan jag frotterade mig i Rom. Tack och bock. Sånt och te och hallon har man förtjänat när man jobbat över och svettats ut tre sidor intervju till kommande numret. Jag kunde inte ens avgöra om den blev bra- Något jag inte gillade var min italienska accent på bandaren, jag låter efterbliven. Inte rösten alltså, bara uttalet.

I morgon ska jag börja visa lägenheten för potentiella hyresgäster. Det gör mig glad. Det betyder nämligen att jag är ett steg närmare en enkelbiljett till Italien. Enkelbiljett är ett så jävla bra ord, det kan inte betyda något dåligt. Antingen flyttar man eller så flyr man till något bättre eller så har man jäkligt lång semester. Idel bra saker. Jag får en fjäril i bröstkorgen när jag tänker på det, den fladdrar lätt och ledigt där inne. Eventuellt hör jag välstämda fioler också, ibland änglakör. Det är fint.

Nu tänker jag på Rom tills jag stänger mina gröna. (Ser ni det runda torget lite till vänster med åtta vägar som går ut? Där bodde jag.)

I blame it on the boogie

Bakis på jobbet en måndag – det är grejer det. Jag känner mig vuxen och mogen här i min hålögda och trötta uppenbarelse.
Det hela var dessutom en fullständig överraskning, en tvåstegsraket: dels fyllan i går och sen uppvaknandet i morse. Tydligen är det sånt som händer när man är bakis en vardag och vuxen - man blir förvånad. Ibland över att två glas vin (okej, det var inte bara två glas i går, men ni fattar) kan ge träkepsen en comeback. Ibland bara över det faktumet att man glömt att man tafsade på boxen i går och kommer inte på det förän man vill dricka direkt ur duschslangen.

Jag körde en kombo i morse. Och har hittills inte lyckats klämma ur mig mer än en kortis i artikelväg. Jag är själv stolt över min fina tajming eftersom jag sitter med tre sidors-knäck framför mig och hyllas för att jag fick snacket med blåblodingen i torsdags.
I kväll ska jag åla mig i soffan framför Top Gun. Det är på sin plats säger kroppen. Och så ska jag längta till helgen.

Oflyt

Man skulle kunna tro att universum vill säga mig något: Bocksten, som en längre tid betett sig som det praktägg han är frågar efter mig en hel kväll, C svarar inte ens på försoningsmess och A befinner sig 250 mil bort. Solklart oflyt. Ingen tvekan om saken. Mest synd är det sistnämnda, de andra vill jag ju inte ens ha. Till något alls. Men A... Jag längtar tillbaka till hans hus, trots att jag nästan blev överkörd av en stor kackerlacka i hans vardagsrum. Jag tänker att det är nåt särskilt då, kackerlackor inomhus är inget man förlåter i första taget.

I går var jag lite suicidal. Jag ångrade snabbt att jag hade lämnat ön och skärgårdspärlorna för ett soprent Stockholm. Livet stod fullständigt stilla här och när jag tog kvällens sista bloss och pratade med L insåg jag att det var så öde att jag inte ens hörde trafiken. För det fanns ingen. Suckade djupt och kollade på "American psycho" och funderade hur på hur mycket psycho man skulle kunna stå ut med för att få ligga med Christian Bale. Mord så klart exkluderat, men annars tror jag en hel del knasigheter skulle kunna få passera...

Nu går jag ner till Mälaren och strosar. För nu är det sol på riktigt, för första gången sedan jag landade.

Alla vet att jag gillar tatuerade killar, men...

Den här snubben skrämmer mig verkligen. To the very core.

Jag gillar att jobba på magasin

Ground zero is in Bromma

Jaha. Det regnar i Bromma, ösregnar. Pratar med A som berättar om solig cigarettepaus på varm trappa och get aways till Lago Bracciano. Allt känns med ens väldigt rättvist. De senaste dagarna har jag försökt vänja mig vid att vakna i Stockholm, Sverige. Det går sådär. Jag misstänker att min själ missade planet från Fiumicino i tisdags och nu irrar runt någonstans mellan säkerhetskontrollen och tax freen. Därför känner jag mig lost.

Jag har dock lyckats packa upp och tvätta allt. Det är snabbare jobbat än när jag varit på veckolång semester, så jag är nöjd. Jag har också balkonghängt hos L, träffat och fyllnat till med gammal kollega, blivit bjuden på champagne och skålat in Sverige, sett mitt blivande syskonbarn på andra sidan magen, hängt hemma hos bror på Lidingö, halvdagslunchat med A i Vasastan och tagit död på en halv miljon vita hårstrån med hjälp av L'Oreal. Mellan det: zoombi-style i soffan och flera 13-timmars sömnpass i sängen som påminner starkt om den om Guldlock: lagom mjuk, lagom stor, lagom fluffigt täcke.

Det handlar inte om regnet. Även om jag är starkt övertygad om att det skulle kännas mindre som en snyting att sitta i Sverige om det bara inte var jeans, jacka, halsduk-väder. Jag har inte haft jacka på mig sedan påsk. Men som sagt, det handlar inte om det. Det handlar om att den här sommaren är upploppet mot min återkomst till Rom...

Sista inlägget från Roma

Jag vill inte hem, jag vill inte hem, jag vill inte hem, jag vill inte hem, jag vill inte hem, jag vill inte hem, jag vill inte hem, jag vill inte hem, jag vill inte hem.

Just so you know. Nu kör jag stan i botten de sista dagarna. Hej då Viale Mazzini!

L'ultimo...

... giorno a scuola. Blödiga jag kunde knappt hålla tårarna borta. Trillade in redan vid tio-snåret för att lugna tenta-nerverna med en kaffe, några cigg och lite prat med fina vänner. Så gjorde jag också, men blev inte särskilt mycket lugnare av det ändå. Tentan gick dock bra och jag sitter nu här med diplomet bredvid mig. Och jag känner mig nöjd. Faktiskt väldigt nöjd, på en antijante-sätt.

Tog vanliga svängen hem: via Repubblica, ner i metron och köpte min sedvanliga italienska Vanity Fair hos min giornalaio. Besvikelse dock att det inte var min snubbe som stod där nu, honom ville jag säga hej då till. På torsdagar brukar han lägga Repubblica + Vanity Fair i en liten hög åt mig så den väntar på mig efter skolan. Väldigt fint! Nu sitter jag i köket, sista kvällen på Mazzini och jag ska snart pysa iväg för vin på vårt ställe på Campo och sen klubbpremiär för ett ställe i Testaccio.

I morgon lämnar jag min lägenhet. Det hugger i hjärtat, den har blivit så hemma. De sista dagarna ska jag bo i mitt andra hem, på Via Grosseto i Pigneto. Det kollektivet är galet, men de är också fina. Dessutom är det nästgårds med Circolo som är destinationen halva helgen: deras poolhäng på dagarna och klubben i morgon kväll.

Soundtrack of Roma 2009:

Min skalle i genomskärning

* Byggjobbare. Min ena innergård svämmar över av byggjobbare. Gud vet vad de sysslar med, men det låter mycket. Jag tror det är det som är poängen med deras jobb: hörs de inte finns de inte. Tyvärr är de inte så heta. Många byggjobbare är heta, det är nåt med hängselbyxor och verktygsbälte. En är het, resten ser ut som den besvikelsen som alltid möter mig när jag ska få hem en hantverkare: femtiotaggare som blivit bortskämd av frugan för länge.

* EU-valet. Jag kan mer om det italienska än det svenska. Fattar dock att man borde ha gjort sig insatt, men hela kalaset är ju redan över när jag kommer hem. Så jag struntar i det. Eller, jag läser en del småskräp om det. Men långt ifrån det viktigaste. Och inser att det enda jag vet är jag inte skulle ha kryssat Anna Maria i alla fall. Jag blir så skeptisk mot en person som frivilligt ligger med Carl Bildt.

* Hemlängt. Känner jag någon sådan alls?

På upploppet...

I dag var första morgonen på tre veckor som jag verkligen sovit ut. Och i går var första kvällen på två veckor som jag var hemma före midnatt. Jag kommer ha svårt att vänja sig att man i Sverige sitter hemma på måndagskvällarna och kollar på sommar-repriser...

Det var en konstig vecka som gick. För mig utgång sex kvällar i rad och för Rom Champions League-final, G8-möte och finaletappen i Giro d'Italia på mindre än fyra. Det sistnämnda såg vi från en dammig, men väldigt bra plats på kullen som ligger precis vid gatan Via dei Fori Imperiali, just utanför Colosseo. Vi hade upploppet framför oss och en storbildsskärm till höger och kunde följa det hela perfekt. Synd bara ingen av oss hade riktigt fattat vad EXAKT vad som krävdes i tidsskillnad för att vinna och vi jublade på lite fel ställe. Men ändå!

I dag är det Festa della Repubblica i Italien, det vill säga att man firar den dagen som Italien blev republik. Jag firar sovmorgon, tid att plugga inför mitt examensprov och inte så mycket mer. Vädret har tagit en kort semester och kommer inte tillbaka förrän i morgon, så utomhus missar man ändå inte mycket mer än vita och gråa molntäcken.

Nu tittar jag på bilder från Rom och bilder på vad som händer hemma i Stockholm. Ömsom saknar jag, ömsom vill jag stanna kvar. Jag tror jag aldrig har varit i sådan känslomässig limbo förut i hela mitt liv...
Molnigt Colosseo med tusentals cykel-tifosi.

(Ja, jag vet. Detta kan ha varit det tråkigaste blogginlägget som någonsin skrivits.)