Oflyt

Man skulle kunna tro att universum vill säga mig något: Bocksten, som en längre tid betett sig som det praktägg han är frågar efter mig en hel kväll, C svarar inte ens på försoningsmess och A befinner sig 250 mil bort. Solklart oflyt. Ingen tvekan om saken. Mest synd är det sistnämnda, de andra vill jag ju inte ens ha. Till något alls. Men A... Jag längtar tillbaka till hans hus, trots att jag nästan blev överkörd av en stor kackerlacka i hans vardagsrum. Jag tänker att det är nåt särskilt då, kackerlackor inomhus är inget man förlåter i första taget.

I går var jag lite suicidal. Jag ångrade snabbt att jag hade lämnat ön och skärgårdspärlorna för ett soprent Stockholm. Livet stod fullständigt stilla här och när jag tog kvällens sista bloss och pratade med L insåg jag att det var så öde att jag inte ens hörde trafiken. För det fanns ingen. Suckade djupt och kollade på "American psycho" och funderade hur på hur mycket psycho man skulle kunna stå ut med för att få ligga med Christian Bale. Mord så klart exkluderat, men annars tror jag en hel del knasigheter skulle kunna få passera...

Nu går jag ner till Mälaren och strosar. För nu är det sol på riktigt, för första gången sedan jag landade.