En Valborg utan Uppsala

Vid den här tiden de senaste fem åren har jag halkat runt på upptrampade gräsmattor på nationerna i Uppsala med en champagneflaska i näven och en imponerande promillehalt i kroppen. Det gör jag inte i år.
Eftersom jag är en vuxen människa med pensionsförsäkring numera borde jag heller inte tråna efter sånt. Det gör jag.
Jag sitter i mitt fönster i Rom med ricotta och hallon på en tallrik och saknar slitet studentsuperi med jordgubbar och bubbel i plastglas i en soffa som nån släpat ut i en park. Och liveband och studentradion som sänder direkt och svag baksmälla från Kvalborg och ett jävla massa "Hallå? Ja, hallå ja. Hallå?!" på grund av att ingen har täckning på mobilen och för lite kläder och för mycket kläder och konstig solbränna efter t-shirten.

Jag vet inte riktigt hur jag ska fira Valborg här, det är nästan så att jag funderar på att låta bli. Fast inte för att jag tycker synd om mig själv och längtar till annat. Kanske bara för att jag känner för det. Dessutom skrattar influensan mig i ansiktet idag eftersom den inte tyckte att vin och cigaretter utomhus i går var rätt sätt att ta död på den. Och vad är egentligen Valborg utan Uppsala? Det är åtminstone varmare, somrigare och grönare här.