What about the earth cake?

Ja, what about the earth cake? Det är väldigt sällan jordbävningar känns i Rom. När jag är här? Självklart!
Halv fyra vaknade jag av att sängen skakade. Tror det måste varit precis i början av skalvet för de närmaste sekunderna blev det mycket värre. Allt skakade, vattenflaskan på bordet föll ned på golvet, taklampan gjorde saltomortaler under taket och fönsterluckorna stod och slog oavbrutet. Och så det underliga mulret. Jag tänkte snabbt och ställde mig i dörröppningen och höll mig i dörrposten, eftersom jag inte visste om det var förskalv, långt bort eller epicentrum.

När det slutat öppnade jag fönstret för att kolla läget runt omkring. Det lyste nästan överallt och folk hängde också ut genom sina fönster. "Terremoto?" frågade jag grannen. "Si si", svarade han. Sen lyssnade vi på alla billarm som tjöt på gatan och måsar, hundar, katter och småfåglar som blivit skvatt galna av skakandet.

Jag somnade om vid sju och K väckte mig halv åtta. Bladet ville skicka henne till det värst drabbade området och hon undrade om jag ville hänga på. Jag slängde iväg ett mejl med texten "Jag åker. Ring!" till Svenska Dagbladet och gav mig av till tågstationen. Tågen till Aquila var inställda såklart, så vi tog ett tåg norrut och hämtades sedan där av K:s vän A. I bil tog vi oss sedan nio mil slingrig bergsväg in på en alternativ väg in till stan och runt halv tre var vi framme. Jag har aldrig sett nåt liknande. Sprickor i alla hus, stora gapande hål med möbler hängande ut, hus utan tak och stenhögar som några timmar tidigare var folks hem. Stenhögar som folk ligger begravda under.

Vi jobbade snabbt och effektivt, kom precis fram till ett inrasat trevåningshus när de drog fram en ung tjej som legat begravd i över tio timmar. Folk grät, gick runt i pyjamasen de flytt i på morgonen och en del bar på några tillhörigheter de fått med sig. Samtidigt skakade marken ständigt av efterskalv. Det var overkligt. Och då har vi inte ens sett byarna uppe i bergen som tydligen ska vara jämnade med marken.