tisdag 31 mars 2009

Älskade uteservering

K visste precis vad jag menade när jag yrade om att det kändes konstigt att säga att jag i måndags "åkte hem till Rom". Sista skälvande timmarna uppe vid Garda trodde min hjärna att det var sista vrålet för god pasta, fylliga viner och chans att testa kaffeallergin på nattsvart java. Och att det var flygplats och Sverige nästa. Jag kom dock snart in i galoppen och trots att jag älskade de fina människorna, naturen och tystnaden där uppe kunde jag inte låta bli att känna lite Rom-längt när tåget rullade ut från Verona. "Rom är ju inte riktigt Italien", sa en obehaglig Lega Nord-nazist som vi träffade där uppe. Men han ljuger. Jag har en svårbotlig crush på den här fantastiska staden.

Men helgen i norr skulle jag lätt kunna göra om any time. Aldrig har en stackars värmlandstös varit så bortskämd, det kan jag lova. Brakmiddagarna avlöste varandra, "nej, inte ska ni betala", dubbelsäng stor som ett helt hav, varmt badrum (yes, en svåråtkomlig lyx), fin bil, många skratt, mycket vin, tunga presentpåsar och underbara människor. Och jag börjar tydligen svämma över så svårt av vårkänslor att jag kärar ned mig i de mest oväntade. Finfina gården Trebisonda.

I går var första kvällen som var varm nog att sitta på uteservering på kvällstid. Vi var ett gäng på sex som delade några flaskor rött, rökte för mycket och gav kvällsluften en match till elva-snåret. Jag var glad som fick sitta precis intill min älskade väggmålning i Pigneto.

5 kommentarer:

Caroline Hainer sa...

Daaaaamn! Men du får höra "Jag är avundsjuk" rätt ofta, va?

Anna sa...

Låter så himla härligt! NJUUUUUT, de är du värd!

E sa...

Caroline: Skapligt. And I like it! :)
Anna: Jag njuter så mycket att jag snart riskerar överdos! Puss

V sa...

Åh! Pasta!

E sa...

V: Precis samma sak sa min mage! :)