Man är fan inte i bra form när man under sin (visserligen 90 minuter långa) hurtprommis till Rålis och hem sträcker sig i ljumsken. Eller så var det höftkulan som hoppade ned i knät, I don't know. Hur som helst skriker det knappast vältränad. Jag saknar de dagarna då man var vältränad. Rutor på magen är kanske inte det hetaste på tjejer, men bra mycket hetare i alla fall än blek bulldeg.
Strax innan jul pratade jag och min kära far om det där med sitt livs form.
Jag: Jag borde skärpa mig, jag är så långt från mitt livs form man bara kan komma.
Far: Ja, det är jag med. Inget att jaga upp sig för.
Jag: Men... Du är ju inte 25 heller.
Far: Nej. Det är sant.
Nu ska jag ta på mig fejset för kvällens dejt, snabbar jag mig hinner jag hem till K innan. Och käka ordentligt. Man vill ju inte bli packad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Äsch, alla idrottare trillar ju sönder titt som tätt.. Men ångest av att läsa http://www.anastelle.se/2009/01/09/okej-jag-erkanner/
usch, det där slår mig ibland med. att jag verkligen inte är i mitt livs form och om jag inte är det nu så kommer jag u aldrig bli det heller.. eller ja, bara halvdant.
hanna: Uäk! Sådana människor borde placeras på en ö någonstans och aldrig få komma tillbaka!
frida: Det är ju knappast så man ser fram mot medelåldern! ;)
Skicka en kommentar