Jag tror min inställning till familjelivet går att enkom skylla på alla hemska mammabloggar som finns att trilla in på utan minsta förvarning. Och en hel del på en gammal klasskompis jag inte pratat med sedan studenten, vars facebook-status numera består av hennes lycka över att bebben tar bröstet, bajsar, jollrar eller något annat mysigt. Det får mig att rysa inifrån och ut. Herregud, om mammarollen gör att man lobotomeras och stoppar undan sin egen personlighet i ett hemligt fack och kastar bort nyckeln så är jag gärna utan. Faktiskt.
Länge tänkte jag att "det där kommer ju ändra sig" och "vänta bara tills jag blir lite äldre". Nu är jag 26 och känner exakt likadant som jag gjorde när jag var 19. Jag börjar tro att jag inte kommer skaffa några barn. Och jag är helt okej med det.Min soul searching här nere i Rom börjar äntligen ta lite form, tror jag. Synd att just detta ska vara det mest provocerande sedan egenvald nykterhet...
(Apropå ingenting, kan det verka, men skaffa barn-debatten är stor här nere just nu)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag stödjer dig i inte-skaffa-barn-kampen. inte för att jag själv känner likadant men för att det är så jävla tröttsamt med alla som goes with the flow hela tiden utan att reflektera över vad man själv vill. typ att alla i Sverige av någon anledning bestämmer sig för att dra till västkusten och campa vecka 28-30 eller åker skidor 5 dagar i Åre vecka 9. inte för att de vill utan för att det är så man gör som svenne. som om evolutionen gjort att det är något vi måste göra för att överleva. suck.
Josse: Exakt så. Masspsykos kan vi nog leva utan va?
Skicka en kommentar