Jaha. Då har jag hittat min hyresgäst. Alltså borde jag hoppa jämfota, rock'n'roll-yla och skicka in ansökan med blixtens hastighet. Istället freakar jag ur. FREAKAR! Fullständigt! Helt plötsligt börjar jag vackla och jag sitter just nu och försöker klura ut varför.
Jag är Fröken Svår, helt enkelt. Intet nytt på den fronten, alltså. Av någon anledning känns det som ett större beslut att åka tillbaka än att det var att åka dit första gången. Någonstans trasslar jag in mig i att det känns som jag ska åstadkomma något där den här gången. Tillsammans med den underliga känslan att komma hem till min stad, som i stort sett är rensopad på alla vänner jag hade där i våras.
Och så tittar jag på mina bilder, google-mappar Mazzini och läser Repubblica. Och tänker på min kaffebar, kvällspromenad på Lungo Tevere och Ponte Umberto I och dans på Testaccios tak. Och fattar inte vad problemet nyss var. Ja, ni hör ju själv. Nuts!
Nu är det jag och den här mannen resten av kvällen:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
bara åk baby. du fixar vad som helst. det vet jag.
jag håller med Josse. åk du kan alltid komma tillbaka när du vill vettu, allt ordnar säj jämt.ta chansen! Jag tänkte också på dig angående MJ. är helt besatt av mediabevakningen fortf.sjuuukt.
Skicka en kommentar