Veckans sms

"Ville bara säga att jag är väldigt attraherad av dig.
Och gillar dig som person.
Jag hoppas vi kan bli bra vänner".

Det finns hopp om mänskligheten.

Encore

Den här hjärnan har checkat ut och gått på semester. Eller är det i ide? Den fungerar i alla fall inget vidare, eftersom den fortfarande inte snappat upp att den bor i Rom igen om några veckor. Jag ska ge den helgen på sig att börja förstå, så kanske den sen kan sluta fundera i "tänk om"-banor kring hösten och den där staden.

Ja, det är alltså bokat. Igen. I tisdags ringde jag skolan och betalade, i onsdags fick jag tillbaka min gamla lägenhet i Prati och i dag skrev jag kontraktet här hemma med mina andrahandshyresgäster. Klappat. Och. Effing. Klart.
Jag tänker på det och känner efter i magtrakten: kliva av metron efter Tibern, gå Via Lepanto upp till Mazzini, köpa Vanity Fair på hörnan vid banken och svänga in vid min port. Jag kommer till och med bli glad när läskiga hissen hostar sig upp till rätt våning.

Ja, det blir nog bra. Men jag får ont i hjärtat av att tänka på hur mycket jag kommer sakna vissa personer här hemma. De fattas mig redan, jag kan inte komma på hur jag tog mig ur sängen en enda dag utan dem.
Förresten verkar det som jag gick igenom den där dörren trots allt. Plötsligt blev det fredag. Utomhuskonsert i parken som är som vår trädgård, sitta på filt med rosé i plastglas, sova länge, promenera Kungsholmen runt, äntligen få krama S, gå till Trädgården, ligga sked.

Dörren går till fredag

I dag var jag och klippte mig. Jag bytte därmed frisör för femte gången på tre år. Den här gången gick jag till frisören K, som jag för lite mer än en vecka sen satt tillsammans med under Coca-Cola-skylten och drack vin ur kaffemugg. Och var stockholmsromantiska och såg Slussen vakna till liv och skrattade åt att det var absurt tidigt. Eller sent, if you so will.

Nu: Götgatan, stajlad salong och after houres-klippning - uppenbart till kompispris. Frisören K deklarerade att jag minsann hade benan åt fel håll och att den gamla uppklippningen gjorde precis motsatt av vad den skulle. Han visste! Precis som frisören innan visste om uppklippningen innan det och frisören innan det och så vidare. Varje gång jag sätter mig i en frisörstol säger de så. Är inte då kontentan att smaken är som baken. Alternativt: inget vet vad fanken de håller på med?

På vägen hem stod det en dörr parkerad på perrongen två hållplatser innan mig. Den bara stod där. Ingen verkade kännas vid den. Jag kunde inte låta bli att tänka Narnia. Eller nåt annat fantasiland. Det känns som en ensam dörr mitt i ingenstans inte kan göra något annat än trigga fantasin: någonstans måste den ju gå. Jag hoppas den går till helgen, för då kliver jag av där i morgon och kliver rakt ut i fredagskänsla och sovmorgon och rosénätter. Det skulle vara fint.

Är det bara jag...

... eller är det en viss skillnad på tjejen i reklamen för dejtingsidan och tjejen man verkligen hittar på dejtingsidan?

Expressen i dag.

Radar

I går gick larmet. Bockstens radar gick igång med största varningsflagg och han tog till drastiska metoder. Radarn kickade igång, den där som känner av alla slags "Hallå! Nu mår hon bra, nu måste du höra av dig"-vibbar som snurrar runt i luften där ute. Så det gjorde han. På det mest banala sättet man bara kan: tio i två natten mot lördag.
Jag vann den första ronden, eftersom jag raderade hans nummer nån gång i slutet av förra året och inte fattade alls vem som kallade mig sweetie pie så dags och varför.

Något skadeskjuten av vetskapen att jag slängt hans nummer gick han ändå in i andra ronden och några mess senare kom han med förslaget att han och jag skulle ta en mc-tripp tillsammans med ett tält och en sovsäck på söndag. När inte den fastnade frågade han efter min adress som han sa sig ha glömt. Då tackade jag för mig och släckte lampan.

Jag och K och CC har diskuterat radarn så många gånger. Den slår aldrig fel. Den börjar tjuta så fort man känner sig zen och tillfreds eller har träffat någon. Det sistnämnda är det som direkt sätter igång storlarm, tror jag. Då kommer hela insatsstyrkan stormande. Som i går alltså. Jag gissar att besvikelsen borta på Östermalm var stor när han upptäckte att jag inte längre bryr mig. Score!

Nu: lilla svarta, jeansjackan och Debbans uteservering.

SM i bajs-referens?

Kallt fast varmt

Ibland är det bara sådär bra. Förmodligen skittråkigt att läsa om dock.
Jag och K säger att oförstörda människor utan krockskador och gamla trauman inte är på riktigt, att cyniskt är det nya svarta. Men jag tror jag inte tappar ett uns cynism bara för att jag är lycklig ett slag. Jag har visserligen huvudbry att fundera på. Men just nu är det mycket som är väldigt bra. Och då har jag ändå levt under existensminimum och på lånade pengar hela månaden och grubblat en del.

I går var det väldigt bra, sådär som det ibland bara är med en person: man bara känner det utan att behöva allt om varandra. Vi satt på en båt vid vattnet och trotsade vindarna. På väg mot inomhus och värme lite senare snuddade vi vid varandra och bad om ursäkt för det. Fast vi båda gjorde det med mening.
Så höll vi på och jag tänkte på hans läppar. Ett maratonlopp mot den fina kyssen i ett gathörn, liksom. Den kan vara så jävla bra, den där kyssen. På vägen hem fånlog jag åt en drypande låt som poden tyckte passade bra. Ibland är man inte mer komplicerad än så.

Suck

Note to self:

Det är inte idealt att festa tre gånger så mycket som man sover under en helg. Det är roligt som fan - men inte idealt. Särskilt inte när man är närmare trettio år än tjugo. För då somnar man på tunnelbanan tre gånger på fyra dagar. I dag slocknade jag vid Fridhemsplan och var tvungen att spela Rage against the machine på högsta volym för att inte vakna upp i ett SL-garage någonstans i Hässelby.

Medan jag suttit i telefonköer och researchat på jobbet i dag har jag med ett halvt öga planerat två tripper som ska lura mig att tro att jag också har semester: Way out west och 08:or goes Värmland. Det sistnämnda blir något vi pratat om i över ett år: tåga till Karlstad, visa upp gamla hoods, käka på Blå, dricka öl på Ankan-balkongen, hyra bil och bada i Vänern, fika på Alster och dansa på... Ja, jag vet inte riktigt var än. Men någonstans. Kanske på Stora torget om så krävs. Men dansas ska det. Och sen bo på Scandic och vara våra übersvennigaste jag. Av någon anledning lockar sånt beteende mig enbart på sommaren. Nu ska jag googla efter FBK-tröjor och för korta jeans till hela gänget.

Men hallå?!

Vadå, var det ingen som tyckte det här var ens lite roligt?

Fredagar kan göra en filosofisk och navelskådande

Middag i sjöstan, rulla hatt under Coca cola-skylten och möjlighet till en sen stänkare på Debban uteservering innan hemgång. Medan jag gör mig i ordning till Michael Jackson-beat funderar jag på det där med att höra av sig. Och hur. Eller framför allt: när. Jag och CC säger stup i kvarten att vi ska lägga ner allt spel och bara köra ut våra marker på bordet och se vad given ger. Det är väldigt lätt att sitta på någons balkong en sen kväll och säga sånt. Svårare att hålla fast i sen när det väl gungar till.

Just nu gungar det för mig. Och det känns fint och läskigt på samma gång. Jag får konsultera familjen under kvällen och samla mod. All in, alla marker på en gång liksom. Så kanske det är med fina killar: man bara kör.

So 90's

I kväll gör jag varma mackor, kollar på världshistoriens äldsta tonåringar(Beverly Hills) och går och lägger mig innan klockan nio.

Det här skulle lika gärna kunna ha varit skrivet 1993.

Kanske världens minst PK skämt

The Olsen Twins Walk Into A Bar - watch more funny videos

Fuldag deluxe

Jag har en snäll chef. När hon fick syn på min sorgliga uppenbarelse stack hon en hög med tidningar i famnen på mig och sa: "Research! Gör den hemma! Betald arbetstid! Trevlig helg!". Jag log matt och protesterade dåligt. Sen släpade jag mig hem igen. Tid på jobbet: tre timmar och fyrtiofem minuter. Skrivna artiklar: noll.

Förutom hängigheten kände jag mig lika snygg som en punkterad muffin i mina high waste-jeans och trench-coat i dag. Båda plagg som jag egentligen älskar, men ibland går det ju bara inte. Jag misstänker själv att det hade att göra med att min frisyr såg ut som en blöt skurmopp. Alternativ: fuldag. Detta överjävliga påfund som ingen begriper sig på. Bostad på mars: javisst. Lösning på fuldag: sorry - next!
Gud var på illmarigt bushumör och satte ett gammalt ligg mitt emot mig på tuben. Tack! Som tur är har aldrig kallsnack varit något problem för mig. Jag är snarare okrönt mästare i det, gav Gud fingret och hamnade återigen på god fot med ligget. Inte för bra hoppas jag bara, så kul var det inte.

I helgen sitter jag på en skärgårdsö och trycker. Förmodligen i lånade stövlar och dito sydväst.

Jo, det där med namn

Jag läser "Att vara Charlie Schulmans pappa". Inte för att jag gillar småbarnsbloggar, jag avskyr dem snarare. Kanske hoppas jag att Alex ska bli den första att skriva om föräldralivet ur ett roligare perspektiv. Det ploppar nämligen ut barn lite överallt nu alternativt göds i ugnen och ploppar ut inom en snar framtid.

Som ni vet klämtar inte den klockan alls för mig. Men jag läser ändå. Framför allt läser jag inlägget där frågan om lilla Charlies andranamn kastas ut till allmän spekulation. Vad ska det lilla livet få för andranamn? Och vad slås jag av? Att Sverige är till bredden fyllt av blivande eller varande föräldrar med dålig smak. Snudd på barnmisshandel-dålig smak. Jag framför härmed mina innerliga kondoleanser till alla Melissa, Thilde, Angelica, Lizette, Juli, Aurora och Leia: May the force be with you.

Fyra nyanser av grått

Jag och influensan kommer verkligen inte överens. Jag försöker vara rebellisk och hålla mig aktiv, men åker vid varje försök på en käftsmäll. Så nu har jag kapitulerat, intagit helgjutet soffläge med panodil, transbärsjuice och fjärrkontroll. Det är dagar som denna som man tycker att man borde catch a break. Men tv:n vägrar, den fullkomligen svämmar över av tv-shop: krämer, mirakelmoppar och vibrationsträningsgrejer. Känns som exakt samma utbud som när min familj fick kabel-tv 1989. Innan jag dör ska jag ha köpt något där, jag vet bara inte vad. Men det är mitt mål. Kanske den där fantastiska blendern som mixar och hackar allt från nötter till blyhagel.

Jag är fyra nyanser av grått i dag: grå mysbyxor, grått linne, grå Musse Pigg-tisha och en smått grå ton i fejset. Man blir det av den här sjukdomen tror jag. Tittar på en nytaggad bild från i fredags och ser ingen som helst likhet mellan min ansiktston i dag och den framför stora scenen i fredags. Måste jobba på det, men det är så svårt när det a.) regnar ute och b.) man ändå inte orkar sig ut genom dörren.
(Mina grannar har nog fattat nu att jag gillar den här låten och att jag inte låter som varken Bruce, Kenny eller Cindy)

150 minuter man aldrig får tillbaka

Se detta som en varning: Transformers 2. Man borde inte ens behöva motivera varför och alla som känner mig frågar sig säkert vad sjutton jag tänkte när jag sa ja till den filmen. Det gör jag också. Men trevlig kille plus extra bekväma stolar plus tråkig söndag är ofta lika med ett mer öppet sinne.

Som att Gud inte tyckte jag lidit tillräckligt för en dag kom "hem till Sverige"-förkylningen till slut ikapp mig på natten och i dag är jag underligt utslagen. Så jag ligger slängd i soffan och kollar på Greys anatomy. Fattar inte hur de hinner rädda liv med tanke på hur mycket de ligger med varandra hela tiden. Det kan inte finnas ett sjukhus i världen där så många får komma till skott så ofta.

In a heartbeat

Söndag den 5 juli var dagen jag åkte tillbaka till 1975 och snärjde Bruce. Vi levde sen lyckliga i alla våra dagar.

Förlovad i två minuter

I natt fick jag mitt livs första frieri. Faktum är att det i stort sett var på riktigt, jag fick ring och allt. Den tilltänkte mannen föreslog Las Vegas, men jag sa nej. Inte fan har jag tid eller råd med Vegas just nu. Än mindre har jag lust att bli mrs Cancerforskaren i Hammarby sjöstad.

Cancerforskaren i sig är en fin kille dock. Jag gillar att han är forskare. Jag hittar på att han sitter i ett persienndunkelt labb i vit rock och labbglasögon och har vita möss som kryper upp ur bröstfickan på rocken. Han tycker jag är disillusionerad. Och förmodligen lite efterbliven. Han berättar om metastaser och proteiner och något mikroskop (som jag i natt kallade både periskop och horoskop av någon anledning) som jag inte ens fattar grejen med. Och så är jag impad. Impad över den vita rocken och över disputation och över en arbetsplats med celler i provglas - att rädda liv. När räddade jag ett liv med mina historier om Britneys rakade skalle och Uffe Lundells nya skiva..?

Freak out

Jaha. Då har jag hittat min hyresgäst. Alltså borde jag hoppa jämfota, rock'n'roll-yla och skicka in ansökan med blixtens hastighet. Istället freakar jag ur. FREAKAR! Fullständigt! Helt plötsligt börjar jag vackla och jag sitter just nu och försöker klura ut varför.

Jag är Fröken Svår, helt enkelt. Intet nytt på den fronten, alltså. Av någon anledning känns det som ett större beslut att åka tillbaka än att det var att åka dit första gången. Någonstans trasslar jag in mig i att det känns som jag ska åstadkomma något där den här gången. Tillsammans med den underliga känslan att komma hem till min stad, som i stort sett är rensopad på alla vänner jag hade där i våras.

Och så tittar jag på mina bilder, google-mappar Mazzini och läser Repubblica. Och tänker på min kaffebar, kvällspromenad på Lungo Tevere och Ponte Umberto I och dans på Testaccios tak. Och fattar inte vad problemet nyss var. Ja, ni hör ju själv. Nuts!

Nu är det jag och den här mannen resten av kvällen:

Noppe säger: rock on!

För att inte tänka på en person - styr upp en annan. Distraktion, tror jag det kallas med ett enda ord. Inte för att det är nåt fel med det egentligen, faktum är att jag ser fram emot det. Och det är på pappret en väldigt bra kväll. Jag tror det blir bra. Och även om det kanske inte är THE guy är det en good guy. Och han är vettig.

Kvällen innan tänker jag värma upp med en man som alltid får tårna att krulla sig: Thåström. Det är han och jag och ett par andra på Långholmen. Jag tänker sen och ljum sommarkväll, tunn klänning och skinnjacka, mentolcig och pilotbrillor. Lite grann som förra året då Thåström raspade i mitt öra senast, även om den kvällen slutade med att jag hoppade in i en avocadogrön cab nere vid Slussen, trängdes med sju andra som var too cool for school och ramlade av på Östermalm för nattlig sejour med Hellacopters och pastis tills solen var oroväckande stark. Jag säger inte att jag kräver en repris, men jag förväntar mig en bra kväll.

Dagens roligaste bild! Noppe hälsar att det bara är att rocka på.