Vråååål!

Jag vet inte riktigt, men jag börjar tro att det inte riktigt är helt pk att sitta och svära åt högljudda barn hur som helst. Eller?

I dag på lunchen satt en unge med mangomos i hela ansiktet och ömsom gallskrev, ömsom kastade grejer omkring sig. De vuxna runt bordet skrockade att han var bedårande.
Själv mumlade jag mantrat "jag hatar barn, jag hatar barn, jag hatar barn" halvtyst och fick en förvirrad blick av en arbetskamrat. Den där lite oroade blicken, det är som att folk blir lite stressade runt kvinnor som inte är intresserade av kids. De letar i en blick efter en tecken på att man skämtar.

Undrar just när det intresset kommer att kicka in...