Jag tror Gud hörde mig och L när vi satt i bilen och tuggade om "tjejer kan" och bar supertunga skåp och slängde byråer på tippen. Han skrattade nog hånfullt åt oss då. För så fort jag kom hem och hängde va mig jackan knakade väggen och plötsligt kom hatthyllan farande igen.
Så mycket för det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar